Humor, svärta och djup igenkänning. Teatergruppen Hipp-Happ får sin publik att skratta åt det svåra, gråta åt det som känns – och framför allt känna att de blir förstådda. Under Maud Holmbergs ledning gestaltar gruppen hörselskadades vardag med en värme och träffsäkerhet som lämnar få oberörda.
När Maud Holmberg förlorade stora delar av sin hörsel vid 35 års ålder trodde hon att hennes långa kärlek till teatern var över. Hon fick lämna mycket som krävde god hörsel, men scenen vägrade hon släppa.
– Teatern är en så stor del av mig. Jag kunde inte ge upp den också.
I dag är hon konstnärlig ledare för Teater Hipp-Happ, Sveriges enda teatergrupp bestående av hörselskadade skådespelare.
Gruppen är känd för sina träffsäkra, humoristiska och smärtsamt igenkännbara sketcher om livet med hörselnedsättning. Publiken skrattar, gråter, nickar – ofta händer allt samtidigt. Det är också meningen.
– Teater är känslor. Vi vill väcka glädje, ilska, sorg och igenkänning – allt som hörselnedsättning kan väcka.
När Maud 2010 såg en annons om en nystartad teatergrupp för hörselskadade ringde hon samma dag. Det blev en vändpunkt.
– Det räddade mig. Jag kunde fortsätta med teater – och dessutom i ett sammanhang med en hjärtefråga.
Hipp-Happ startade som ett Arvsfondsprojekt i Sensus studieförbund i samarbete med Hörselskadades förening i Stockholm. I början var de tio personer som ”skrev och skrev och skrev” under ett helt år – berättelser från vårdmöten och vardagskaos, från arbetsliv och äldreomsorg, från anhöriga och helt vanliga missförstånd. Ur den stormen av erfarenheter föddes en 60-minuters kabaré som hade premiär 2011.
– Vi trodde att politikerna skulle komma. Vi bjöd in och bjöd in – men de dök nästan aldrig upp. Då insåg vi att vi ska spela för dem som lever med det här: hörselskadade, anhöriga, audionomer, skrivtolkar. De som behöver det.
Verkligheten som manus
Sedan starten har Hipp-Happ byggt allt sitt material på egna upplevelser.
– Det vi säger på scen har hänt – antingen mig eller någon annan i gruppen. Publiken märker det. Det gör allt mer äkta.
Det gäller också processen. Maud samlar berättelser, antecknar småsaker, låter improvisationerna växa till scener. Kollega Rigmor ”sprutar med pennan”. Tillsammans ser de till att alla livsområden får plats: skrivtolkning, äldrefrågor, barn, arbetsliv, möten med vården – och det där vardagliga som formar ett helt liv.
Maud arbetar även på Hörselskadades riksförbund (HRF) i Sverige och har lång erfarenhet av hörselfrågor. Genom sitt yrkesliv möter hon dagligen människor med hörselrelaterade utmaningar och de berättelserna blir ofta material i Hipp-Happs föreställningar.
– Vi hörselskadade har ett enormt behov av att berätta vår historia. I gruppen lyssnar vi på varandra. Vi improviserar, skrattar, gråter och vräker ur oss allt.
Gruppens föreställningar rör sig snabbt mellan lättsamt och djupt allvar. Ett skratt kan i nästa sekund övergå i allvar.
– Humor gör det jobbiga lättare att bära. Om vi bara spelade det tunga skulle publiken gå hem ledsna och dränerade. Men skrattet gör att vi kan mötas. När 30 personer skrattar igenkännande åt samma sak händer något i rummet och man känner att man inte är ensam.
Det är här Hipp-Happs styrka ligger: att göra det osynliga synligt. Genom humor, allvar och igenkänning synliggör de erfarenheter och visar hur vardagen med hörselnedsättning faktiskt ser ut.
Många i publiken reagerar spontant och högt – det bidrar till stämningen. En som skrattar först öppnar dörren för andra; en som nickar får resten att brista ut i skratt.
– Det är så fint att se. Publiken hjälper varandra.
I sketchen ”Osynligt handikapp” beskriver Maud – under sex minuter – typiskt hörselbeteende som många inte ens är medvetna om. Nya hörselskadade känner ofta igen sig först på plats.
– Plötsligt förstår de: ’Aha, är det så här jag gör?’ Det blir mycket ahaupplevelser för dem som är helt gröna.
Hipp-Happ spelar för många olika grupper, från hörselombud och audionomer till anhöriga och professionella. Reaktionerna är ofta starka.
En scen minns Maud särskilt: en yngre skådespelare spelade sin egen upplevelse i mötet med en mamma som inte förstod hennes hörselnedsättning. Maud spelade mamman.
– Det blev så äkta att vi båda nästan började gråta. Det var hennes verklighet. När publiken förstod det… då blev det helt tyst. Man kunde nästan ta på känslorna i rummet.
I dag består gruppen av fem medlemmar. Kravet är inte teatererfarenhet – det enda som behövs är att man vill berätta.
– Vi har deltagare som knappt vågade gå till butiken förut. Nu står de på scen utan att blinka. Två av våra senaste tillskott är 85 år – och helt fantastiska!
För medlemmarna är Hipp-Happ mer än en teatergrupp. Det är gemenskap, stolthet och nyfunnen självkänsla.
– Efter varje föreställning delar medlemmarna sina egna hörselresor. Nästan alltid säger någon: ’Hipp-Happ räddade mig’.
Maud går ofta själv på teater, men upplevelsen är sällan hel.
– Jag får nöja mig med 50–60 procent. Slingan fungerar sällan, textning finns nästan aldrig. Man måste vara tuff och ligga på – och det är inte rimligt.
Därför har Hipp-Happ en princip: deras egna föreställningar är alltid tillgängliga.
– Vi har alltid skrivtolkning, alltid slinga. Finns det inte i lokalen, tar vi med oss.
Hipp-Happ spelar även på olika äldremässor, i regioner, för vårdpersonal och anhöriga; de utbildar tolkar och audionomer i hur vardagen faktiskt fungerar.
– De läser teknik och sånt, men vi berättar hur vi har det.
Trots många års föreställningar finns det fortfarande platser där Hipp Happ ännu inte spelat – något Maud gärna vill ändra på. Drivkraften är fortfarande stark.
– Hörsel berör alla. Alla borde få se oss. Jag tänker fortsätta i minst 20–25 år till. Så länge jag finns kommer Hipp-Happ att finnas. Det här får inte dö – vi har byggt upp något otroligt.
Vad hon önskar att publiken tar med sig hem är lika tydligt som hennes engagemang.
– Mycket känslor, aha‑upplevelser och förståelse. Att man går hem och tänker: ’Nu ska jag vara mer hörselsmart – mot min partner, min vän eller mig själv.’
Text: Tina Kärkinen Bild: Anne Sjökvist
Vi hörs 1/2026