Jag söker mig in till Helsingfors centrum efter några timmar på den stimmiga bokmässan. Jag stiger ur lokaltåget från Böle, går genom järnvägsstationen och tar trappan ner i stationstunneln.
Klockan är två, det är torsdag och för närvarande är det påfallande tyst i tunneln där det för det mesta är liv och rörelse. Jag stannar upp i steget, låter den märkvärdiga stillheten göra avtryck i kroppen, i huvudet.
För några år sedan började jag lägga märke till det tjutande pipet och det oupphörliga bruset. När jag går och lägger mig är det aldrig tyst, rum är inte längre tysta som förr. De nya bakgrundsljuden finns alltid där. Jag har fått tinnitus.
Att leva med tinnitus är för mig att försöka omfamna de trasiga och skärande ljuden, att inte låta sig skrämmas av dem.
Jag kan ligga och grubbla på dessa pip och knäppningar, ljud som inte har någon yttre källa. Men det är inte heller ljud som kroppen producerar som när magen kurrar, och någon annan kan höra dessa lite pinsamma ljud. I tinnitusen är man avskuren från världen och världen är likaledes avskuren från en själv. Det påminner om sömnen eller den starka smärtan: kroppen är – för att låna en tankefigur från filosofen Drew Leder – inte längre mitt-bland, innesluten i livets rörliga dans. I vardagen är jag uppslukad av göromål och relationer i världen, inte av mina egna kroppsfunktioner. När jag däremot förhäxas av bruset och tjutet i öronen drar sig kroppen in i sig själv, bort från världen.
Att leva med tinnitus är för mig att försöka omfamna de trasiga och skärande ljuden, att inte låta sig skrämmas av dem. När de metalliska pipen, knastret, bruset, blir för påträngande – som de blir när jag riktar medvetenheten rakt mot dem – brukar jag tänka på hur noisemusiken (musik som rytmiserar brus, pip och knaster) har laddat de brustna och trasiga ljuden med en gåtfull och våldsam skönhet.
Jag hittar visserligen inget vackert i tinnitusens ihållande tjut, men tanken på musik brukar skänka en omorientering: istället för att pinas av oljuden försöker jag upplösa styrkan i dem genom att förhålla mig till dem som sövande bakgrundsljud – tänk tickande klocka, brummande kylskåp, fartygsmotor. När uppmärksamheten på ett avslappnat sätt följer en viss rytm, klang och intensitet hos bakgrundsljuden börjar de mattas av i det allt tröttare medvetandet.
Ändå är det under dylika nattliga stunder som jag också tänker på tystnad. Vad innebär det att bli berövad tystnaden? Har jag blivit det?
Tystnad är inte bara avsaknad av ljud, den är också stillhet, mellanrum, uppehåll, tomhet, en viss form av uppmärksamhet. Jag försöker hitta tillbaka till tystnaden genom denna påminnelse. För mig sker det via konsten (musik, litteratur, film) men också genom att söka mig till miljöer som låter tillvaron vila och som inte aktivt och kategoriskt skärmar av bruset men som tillåter en att vila i en mjuk pluralitet av ljud. Det här har medfört att min attityd till olika platser har förändrats, som sätt att kunna hitta stillhet och tystnad i vardagen.
När biblioteket Ode var nytt och jag som jäktad Åbobo i huvudstaden någon gång kom på besök där upplevde jag platsen som översocial och stressig. Jag klarade inte av att slå mig till ro där. Nu bor jag i stan och vistas i biblioteket nu och då – och har med tiden utvecklat ett annat, mera försonande förhållningssätt. Stojet bekommer mig inte. Byggnaden omsluter mig, kvällsmörkret lurar utanför, människor pysslar med sina olika saker runtomkring, jag själv försjunker i mitt, låter ljuden omringa mig. Och där upplever jag plötsligt tystnad. Surret och tjutet i huvudet hör jag inte just då, uppmärksamheten glider åt olika håll, men lugnt och utan att fästa sig vid något särskilt. Kanske tar jag rentav en liten tupplur i en av de djupa eller höga stolarna.
Mio Lindman
Skribenten är redaktionssekreterare på Ny Tid