När Anne som 51‑åring slog sina första slag på en surdotrumma öppnades en helt ny värld. Trots en barndom präglad av hörselnedsättning och kommentarer om att hon var ”omusikalisk” fann hon rytmen genom kroppen, gemenskapen och sambans kraft. Här berättar hon om hur hon hittade sin plats i musiken – på sina egna villkor.
En septemberkväll 2017 slog jag mina första trevande slag på en brasiliansk surdotrumma. Den hängde i en sele runt mina höfter och varje slag sände vibrationer genom kroppen. Jag hörde inte det mullrande basljud den skapade men jag kände det och sambarytmen vibrerade rätt in i hjärtat. Jag var 51 och hade aldrig spelat något instrument tidigare i mitt liv. Jag överdriver inte om jag säger att jag kände eufori.
Jag hörde dåligt redan som barn och det var nog först när jag fick mina första digitala hörapparater i 40-årsåldern och i dem ett musikprogram som jag började fatta lite vad musik kan väcka i en. Att jag själv skulle kunna skapa någon slags musik låg dock helt utanför både min fantasi och bekvämlighetszon. Tills jag upptäckte Rrriotsamba.
Övningslokalen fanns i en rätt sunkig övergiven skolbyggnad i en Stockholmsförort men gänget var störtskönt och stockholmskt på så många sätt. Ärligt talat var det också namnet – Rrriotsamba – jag fastnade för när jag första gången såg dem uppträda i något demonstrationståg på stan. Det signalerade lite lagom anarkism passande en medelålders österbottnisk kvinna som kände att livet kanske kunde innehållit lite mer rebelliskhet.
Hela hösten 2017 gick jag kurs och det bästa var att det började låta bra nästan direkt. Mitt tålamod är lika dåligt som min hörsel men tydligen besitter jag någon slags rytmkänsla och det var liksom det viktigaste. Jag behövde inte ens höra vad jag spelade men min mullrande trumma tillsammans med ljuden från alla andra trummor skapade magi.
Jag har senare lärt mig att ordet surdo betyder döv på portugisiska – som de ju pratar i Brasilien – för att dessa trummor avger så låga frekvenser att det på håll låter mest just som ett mullrande. De ger sambans grundpuls eller hjärtslag om man så vill.
Efter några månaders kurs fick vi vara med på spelningar. Ni kanske har glömt men 2017-2018 präglades i hög grad av Metoo-rörelsen. Det ordnades kvinnomarscher över hela världen och folk stickade rosa ”pussy hats”. Det känns nu som väldigt länge sen men tro mig att det var fantastiskt att vara mitt uppe i det och samtidigt spela i feministisk sambaorkester. Min allra första spelning var just på kvinnomarschen i Stockholm 21 januari 2018 och därav kom det sig att jag – iklädd pussy hat – för första och förmodligen enda gången i mitt liv hamnade på Dagens Nyheters förstasida.
Jag har inte räknat hur många spelningar jag var med på under åren som följde men det var prideparader, första maj-tåg, kvinnodagar, världens första musikfestival där män inte var tillåtna och det var otaliga demonstrationer. Jag älskade varenda minut och började faktiskt lite smått tänka tanken att jag är något slags musiker.
Sen kom först coronapandemin och därefter min flytt tillbaka till Finland. Kanske kommer jag att spela igen eller så var tiden och platsen för min korta karriär som sambamusiker just de där sista åren på 2010-talet i Stockholm. Jag är rätt nöjd med det och helnöjd med att lågstadiets 70-talslärare hade fel; man är inte automatisk omusikalisk för att man hör dåligt, det gäller bara att hitta rätt sorts musik och rätt instrument.
Anne Sjökvist
Journalist
Koordinator, Svenska hörselförbundet
Ordförande, HiA – Hörselskadade i arbetslivet