När mörkret faller jagar Ove Lillas norrsken. I dessa stunder känner han sig fri från sin tinnitus.
För drygt tio år sedan vaknade Ove Lillas mitt i natten och kände att något var fel. Plötsligt hörde han inte något på sitt högra öra.
Han väckte hustrun Charlotta och bad henne kika in i örat. Kanske det fanns en vaxpropp eller något annat konstigt i örat? Men Charlotta hittade inget.
– Charlotta testade att prata vid mitt högra öra, men allt ljud kom bara in genom det vänstra. Det var en obehaglig upplevelse, säger Ove.
Följande dag återvände hörseln gradvis, men läkarundersökningarna visade att hörseln hade försämrats. Trots flera undersökningar och en magnetröntgen fick Ove aldrig någon förklaring på vad som pågått i hans öra. I dag hör han talfrekvenser normalt och är inte ännu i behov av hörapparat, säger han.
– Men ska man viska något åt mig får det bli i vänster öra.
Förutom hörselnedsättningen har den dramatiska natten också lämnat ett annat spår efter sig: ett pip. Ett ljud han beskriver som en gäll, ljus och ihållande ton han hört konstant i drygt tio år nu.
– Tonen är så högfrekvent att den inte kan konkurreras ut av något annat ljud, jag hör den till och med i bullriga miljöer.
När pipet kom in Ove Lillas liv beslöt han sig genast för att inte göra det till sin fiende. Han hoppade över känslor som hopplöshet och panik och omdefinierade begreppet tystnad. Han läste på om tinnitus och försökte vänja sig vid ljudet.
– Jag tänkte att från och med nu betyder tystnad att jag inte hör något annat än mitt pip.
Ove noterar pipet speciellt på morgnarna, när han är trött eller sjuk. I de stunderna är både ljudet och besvären starkare. Det är speciellt i dessa stunder som han önskar att han kunde bli av med ljudet.
– Fast då påminner jag mig genast om att tinnitus är min ständiga följeslagare som jag redan accepterat. Det är ju ingen nära vän direkt, men inte heller en fiende.
Men det finns även stunder när han känner sig från sin tinnitus. Deessa har han hittat i sitt arbete som fotograf.
Norrskensfotografering blev vardag
Ove Lillas är sexbarnspappa och grafisk designer från Nykarleby. Under studietiden startade han sitt eget företag som fotograf och under 2015 flyttades hans fokus till norrsken. Ove började fotografera norrsken på allvar vintern 2015 och minns det som en wow-upplevelse. Han beslöt sig för att fortsätta och idag fotograferar han norrsken för olika kunder i hela Svenskfinland och Sverige. Förutom ett jobb är norrskensfotografering en möjlighet att glömma tinnitusljuden.
– När jag tar bilder av norrsken i den totala tystnaden tänker jag aldrig på min tjutande tinnitus. Jag är så fullt sysselsatt, så koncentrerad på det jag verkligen är intresserad av.
Eftersom norrsken fotograferas på nätterna jobbar han oftast i miljöer där det är knäpptyst.
– Jag har faktiskt tänkt på det där. Hur paradoxalt det är att jag söker mig till miljöer där mitt pip hörs som allra bäst.
Dessutom behöver han sin hörsel extra mycket då han fotograferar norrsken eftersom det är kolmörkt och han försöker låta bli att använda pannlampa när det är möjligt, för att inte förlora mörkerseendet.
– Jag behöver spetsa öronen för att kunna höra mina egna steg i mörkret då.
Ove beskriver verksamheten som en ständig beredskap där han dagligen håller koll på rymdvädret för att veta när det är dags för nästa norrskenssafari. Olika webbsidor och appar hjälper honom att följa med prognoser.
Han behöver sällan åka långa vägar för att hitta vackra norrsken att fotografera, oftast finner han dem en kort bilfärd bort.
När Ove vet att ett norrsken är på hoppar han i bilen för att hinna föreviga ljusfenomenen som oftast kulminerar vid midnatt. Efter tio år känner han sig fortfarande lika förtjust.
– Det blir alltid nya ställen också här i närmiljön och norrsken är lika vackert var än det dyker upp.
Men verksamheten kräver även tålamod.
– Jag måste vara enträgen för att få fram bra bilder, på samma sätt som det krävs tålamod för att kunna leva med ljudet i huvudet, säger Ove.
Ibland ser han helt otroliga norrsken medan han kör och när han kommer fram till den planerade platsen är de redan helt försvunna. Då kan han tvingas vänta ett par timmar innan de återvänder. Det har lärt honom att hitta lugnet i att acceptera de situationer han inte kan påverka.
– Det gäller ju alltid att få de bästa bilderna och det får jag inte om jag drivs av frustration istället för tålamod. På samma sätt blir jag heller aldrig överens med mitt ständiga pip i örat om jag drivs av frustration – i stället för att acceptera och förlika mig med situationen.
Text: Hanna Klingenberg
Bild: Ove Lillas