Ibland sätter vi upp barriärer – hinder – för oss själva, inom oss själva. Ibland vet vi inte ens om att vi gör det, ibland vet vi men kanske inte hur vi ska riva dem. Att ha en hörselskada kan vara en barriär i sig för att leva fullt ut men med åren har jag lärt mig att det handlar allra mest om min personliga inställning. Visst, jag kan inte bli pilot men det finns en massa annat jag kan om jag vill.
Jag var ett öronbarn. Så fort jag blev minsta snuvig kom öroninflammationen som ett brev på posten (på den tiden kom posten faktiskt fram). Jag visste om att jag hörde sämre än andra men klarade mig rätt bra ändå och kunde förstås aldrig jämföra med någon annan. I skolan kunde man läsa sig till kunskap på den tiden och jag blev inte mobbad eller så. I den lilla byn i Närpes fanns de som var mer udda än jag. Jag blev väldigt bra på att låtsas att jag hörde och ingen förstod nog riktigt hur dålig hörsel jag hade.
En dag kom min mamma hem från arbetet på äldreboendet och sa att hon var så trött i huvudet för att alla gamlingarna pratade så högt på grund av att de hörde dåligt. ”Pang!”, där åkte första barriären som jag verkligen minns upp. Märks dålig hörsel på det sättet? I många år efter det pratade jag väldigt, väldigt lågt för att inte avslöja mig. Självklart hade jag inte en aning om vilken ljudnivå jag låg på men jag var nöjd när folk sa att jag pratade så lågt att det knappt gick att höra mig. Blygheten fick jag på köpet.
Jag blev väldigt bra på att låtsas att jag hörde och ingen förstod nog riktigt hur dålig hörsel jag hade.
Sen följde en rad barriärer genom ungdomstiden. Tonåringars hånskratt när jag svarade på fel fråga eller sa något någon annan redan sagt. ”Pang!” Där slutade jag markera. Killen som viskade något i mitt öra på dansen i UF-lokalen och blev irriterad när jag inte hörde. ”Är du döv eller?”. ”Pang!” Undvik tryckare, åtminstone med sådana killar som pratar. Öronläkaren på Vasa centralsjukhus som gav mig diagnosen otoskleros som 19-åring och skakade på huvudet och sa: ”Och du studerar…”. ”Pang!”, mitt liv är slut, jag är döv inom en månad.
Alla de gånger jag suttit på redaktionsmöten på Vasabladet (där jag ändå började jobba för det var det jag verkligen ville) och pressinformationer och inte hörde något utan bara låtsades, nickade och log. ”Pang!”, det är mitt ansvar att fixa det här, vem vill anställa en journalist som inte hör?
Jag fixade det ju, man hittar sina sätt och strategier (och jag är rätt envis), men det var oerhört tröttsamt och på kvällarna var jag helt utslagen.
Och så den största barriären av alla: att börja använda hörapparater. De jag testade i slutet av 80-talet var fula, obekväma och dåliga. Där och då bestämde jag mig för att hörapparater var inget för mig. ”Pang!”.
Det tog mig 20 år att riva den barriären. Vid det laget hade jag grav hörselnedsättning och operationer hjälpte inte längre. Då träffade jag gänget som senare grundade HiA – hörselskadade i arbetslivet, och den kvällen lärde jag mig mer om min hörselskada, hörhjälpmedel och mig själv än jag hade gjort under 20 år i hörselvården. Och vid det laget fanns det bra digitala hörapparater som inte kunde jämföras med 80-talsåbäkena.
Nu har det gått 15 år till och numera är jag bekväm i den jag är, hörselskadan är en del av mig och så är det bara. Visst händer det fortfarande att jag inte orkar fråga upp utan låtsas höra och visst ”stänger jag av” ibland när det blir för bullrigt. Men jag känner mig ytterst sällan utanför längre, och jag ber aldrig om ursäkt för att jag hör dåligt. Hörapparaterna använder jag från morgon till kväll. Kanske har hörselskadan gjort mig bra på problemlösning, och den har definitivt gjort att jag fått vänner och insikter som jag annars inte skulle ha fått.
Text: Anne Sjökvist
Bild: Pixabay
Tidigare publicerad i Vi hörs 1/2024