Genom Svenska hörselförbundets projekt Buller och Bång lär sig barn om att skydda hörseln. Projektets bärande kraft är maskoten Hörselhunden Hasse, som besöker för- och lågstadieskolor och informerar om buller och hörsel. Vi följde med på ett av Hasses besök för att se vad elever och lärare tyckte!
Förstaklassisterna i Braheskolan i Åbo går med liv och lust in i rollen som hörselorganets specialiserade celler. När Hörselhunden Hasse skäller vajar de från sida till sida och när skallet blir starkare böjer de sig ner, precis som hårcellerna inne i hörselsnäckan reagerar på höga ljud.
– Hårcellerna var roligast att lära sig om, sa Ellen Huovinen efter att Hasse delat ut broschyrer att ta hem till mamma och pappa och klistermärken att ”bara klistra hemma, inte i skolan”.
Hörselhunden Hasse – eller skådespelaren Gogo Idman, som finns inne i den bruna hunddräkten – har under de två senaste åren fulländat sin föreställning som riktar sig till barn mellan fem och åtta år. Han vet exakt hur han ska berätta om det komplicerade örats struktur och funktion för att hålla barnens fokus och intresse.
Det börjar redan då han öppnar dörren till klassrummet där han förberett för sin enhundsshow. ”Vad är det här för valpar?” utbrister han då han ser raden av förväntansfulla ”ettagluttare”. Och så har han deras fulla uppmärksamhet direkt.
– Vi är inga valpar, vi är barn!
Sen rullar det på en timme ungefär. Hasse visar hur örat är uppbyggt, berättar om öronvax och hur buller skadar hårcellerna. Frågorna duggar tätt.
– Ska man borsta hårcellerna?
– Ja, det kunde man tro då de heter så där roligt, men nee det går ju inte. Men vi behöver skydda dem för de vi har då vi föds ska räcka hela livet, det växer inte upp några nya om de blir skadade, förklarar Hasse.
När människovalparna provat på hur det är att vara hårceller tar han fram bullerörat som lyser grönt om ljudnivån är bra, gult om det börjar bli för högt och rött om ljudet är på en nivå som skadar hörseln. Sedan delar han ut hörselkåpor i klara färger och skrammelinstrument till alla; maracas, trianglar, gurkor och ägg, xylofoner och tamburiner.
När hörselkåpor täcker alla öron i rummet sätter skrammelorkestern igång och bullerörat lyser rött hela tiden.
– Utan hörselskydden hade era hårceller böjt sig ner precis som ni gjorde när jag skällde tidigare. Om bullret pågår för länge och ofta kanske de inte reser sig igen och då får ni sämre hörsel.
Han ber dem berätta om något ställe där det är mycket buller.
– Mitt i Japan, föreslår Lilja Peltoniemi.
– Jo, så kan det nog vara, i stora städer med mycket människor och trafik och andra ljud är det ofta bullrigt. Men också hemma med småsyskonen kan det vara mycket ljud och här i skolan på rasterna kanske?
Jo, det håller människovalparna med om och också läraren Petra Lapela nickar.
Fotbollsmatcher, simhallar, skrikande lärare och motorcyklar är andra förslag.
Människovalparna i Braheskolan har också stenkoll på vad man kan göra om det är bullrigt: hålla för öronen, använda hörselkåpor eller öronproppar och helt enkelt gå någon annanstans där det är lugnare. Hasse tycker att de är så smarta att de nästan inte behöver gå i skolan mer.
Innan det är dags att avrunda tar Hasse fram sin kompis Otis, ett mjukisdjur som är mycket snällt men hör dåligt på högra örat. Hasse visar hur Otis kan höra bättre genom att använda hörapparat. Jovisst, inga konstigheter med det tycker förstaklassisterna och en vet att ”mammas pappas pappa” använder hörapparater.
Sedan är det dags att säga hejdå till Hörselhunden Hasse och gå ut på rast. Med bara lite påminnelse från Hasse och lärare Petra går det faktiskt riktigt lugnt och stillsamt till när kläderna dras på och de försvinner ut på skolgården.
Gogo Idman älskar att vara Hörselhunden Hasse
Gogo Idman har turnerat i finlandssvenska skolor som Hörselhunden Hasse i ungefär två år.
– Jag älskar att göra det här. Åka runt med en kappsäck och spela för barn, det är romantiskt för en frilansande skådespelare.
Själv har Gogo ingen direkt koppling till hörsel som egen hörselskada eller någon som hör dåligt i den närmaste kretsen, utan när det behövdes en ny skådespelare att iklä sig Hasses bruna dräkt blev han tillfrågad helt enkelt.
– Jag har ju jobbat en hel del med barn; tio år med rundvandringar på Sveaborg för barn var helt klart bästa skolan. Det roliga är att man aldrig vet vad som kommer, det är interaktion hela vägen. Barn i sju-åttaårsåldern kan fråga precis vad som helst. De blir mer reserverade senare.
Regionala skillnader i hur barnen är tycker han inte finns, mest kommer det fram då det handlar om oljud och buller.
– Barn på landsbygden pratar om älgjakt och i södra Helsingfors kan man få höra att städerskorna kan vara högljudda när de dammsuger. Det är ju lite intressant. Men annars är nog sjuåringar väldigt lika till sättet oavsett var de bor.
Rollen som Hasse har gett Gogo själv en massa ny kunskap och insikter om hörsel och nu är han snällare mot sin egen hörsel och utsätter den inte för lika mycket buller som innan han klev in i Hasse-dräkten.
Artikeln har publicerats i vi hörs 3/2024.
Text och bild: Anne Sjökvist