När Emil erbjöds möjligheten att få ett Cohcleaimplantat tackade han först nej. Det var ett stort steg att erkänna att hörselnedsättningen krävde implantat. Vad skulle det betyda för hans identitet? Han skulle ju bli pappa för första gången och var inte redo för en stor operation. Till slut måste han erkänna för sig själv att det var en förändring som måste ske.
Att förändra sin klädstil är något som kan kännas uppfriskande. Man kanske känner att man får ett bättre självförtroende, att man blir som en ny modernare version av sig själv. Det är en materiell lycka som lätt kan uppnås med hjälp av en sväng till ett köpcentrum. Ifall man ångrar sig så är det bara att byta tillbaka till sin gamla stil, ta på sina gamla sköna paltor som tjänat en väl i flera år. Paltorna ger en trygghet.
Mitt namn är Emil Rönnberg och jag bär CI på höger öra sedan två år tillbaka. För fyra år sedan påbörjade jag processen för att få ett nytt par hörapparater. Jag har sedan födseln haft en grav hörselnedsättning på båda öronen. Mina dåvarande hörapparater hade fungerat helt okej i vardagen, men eftersom det ofta blev problem med fukt i samband med fotboll och gym så behövde jag ett par som tål mer.
Jag var rädd att jag skulle tappa min identitet, jag har ju egentligen hela mitt liv haft hörsel på båda öronen, och hört med hjälp av hörapparater.
Jag arbetade då på ett daghem och kände samtidigt att mina apparater kanske ändå inte var tillräckligt starka för mig som arbetade med mellan 12 och 21 barn dagligen tillsammans med två andra vuxna. Jag behövde alltså nya. Ett av de första stegen var att göra ett sedvanligt hörseltest. Mitt senaste hörseltest kunde jag inte minnas, så det var spännande att få se resultaten. Audionomen spelade upp olika ord på 80db, och på vänster öra kunde jag med ”godkänt” resultat urskilja några en- och tvåstaviga ord. När det var dags för höger öra så var resultatet annat.
Mitt högra öra har alltid funnits där. Jag har sällan använt det, men det har alltid varit där för att komplettera mitt vänstra öra, som i sin tur har varit det dominerande örat hela mitt liv. Testet för höger öra, på 80db, med enstaviga ord sattes igång. Jag lyckades inte urskilja ett enda ord. Vi testade på nytt med 85db. Inte en chans att det här går. Jag kände mig nedslagen, men tänkte snabbt att tekniken är så pass avancerad idag, och att jag ändå hade mitt vänstra öra kvar. Ett par nya hörapparater blir nog uppfriskande.
Audionomen lyfte upp resultatet, och det var någonstans här som kokleaimplantat kom in i bilden. En tid bokades till en talterapeut, vilket för mig lät absurt då det ju inte är något fel på mitt tal.
När jag träffade talterapeuten var jag nervös. Vi talade en del om min vardag, sedan ville hon göra ett antal olika test. Ett av de första testen var att helt enkelt svara på några vardagliga frågor, kruxet var dock att radion sattes på i bakgrunden, och handen täckte hennes mun. Ingen fara, tänkte jag. Det här testet skulle jag nog fixa. Det gick allt annat än som på Strömsö. Jag blev besviken på mig själv. Jag tänkte ju att jag borde ha fixat det här. Jag kände mig nedstämd, men fortsatte diskussionen med talterapeuten. Jag erkände för henne att det var jättejobbigt. Jag kunde inte alls tro att jag var så beroende av att läsa läppar.
Jag fick möjligheten att få ett implantat inopererat redan följande höst. Det här var tidig vår 2020, men jag avböjde möjligheten. Jag var inte alls redo att göra en stor operation, jag skulle ju bli pappa snart för första gången. Jag lät processen ta sin tid, arbetade på och blev sedan pappa. Det var helt underbart och jag njöt av livet som pappa. Jag återgick sedan till arbetsvardagen, och lade märke till att det var alltför ansträngande att hänga med i konversationerna, både med barn och personal. Jag hörde allt för dåligt, det var nu ett faktum.
Det sista steget låter enkelt, men det var svårt. Jag behövde bara erkänna för mig själv att jag behöver ett implantat, att min hörsel nu var obefintlig på höger sida. Jag var rädd att jag skulle tappa min identitet, jag har ju egentligen hela mitt liv haft hörsel på båda öronen och hört med hjälp av hörapparater. Nu behövde jag erkänna för mig själv att jag inte hade någon hörsel kvar på höger öra. Jag tänkte sedan till slut att det bara är att köra. Det fanns ju svart på vitt att mitt högra öra inte bidrog till min fördel längre. Det var bara där. Jag hade alltså ingenting att förlora.
Nu behövde jag erkänna för mig själv att jag inte hade någon hörsel kvar på höger öra.
Den 12 april 2021 opererades jag och i skrivande stund är det lite över två år sedan den dagen. Under dessa två år har min hörselvärld förändrats enormt. Ett halvår efter operationen började jag känna mig ganska bekväm med implantatet och våren 2022 kunde jag kalla mig för högerdominerande. Jag har hela mitt liv varit vänsterdominerande och har alltid svängt mitt vänstra öra till talaren. Nuförtiden är det höger öra som gäller.
Hösten 2022 tog jag sista steget. Jag kallade mig för högerdominerande, men jag talade ännu i telefon med vänster öra. Teknikens framgång har gjort att jag sköter mina egna telefonsamtal via Bluetooth, den andra partens röst får jag direkt via processorn.
En dag ringde arbetstelefonen, en typisk smartphone som dock inte var kopplad till mina apparater. Jag var ensam och kunde inte ge telefonen till en kollega, som jag ofta gjort tidigare. Att samtala via en främmande telefon är något jag alltid haft svårt för. Jag hörde inte alls vad som sades, barngruppen hade för mycket ljud. Det var en jobbig situation och jag visste inte vad jag skulle göra.
Någon gång måste jag ju pröva att tala i telefon med mitt högra öra, tänkte jag. Där och då blev min förändring ett faktum. Jag hörde den andra parten. Det var en förälder som sjukanmälde sitt barn. Ett vardagligt samtal inom småbarnspedagogiken, men ett stort samtal för mig. Förändring är inte alltid lätt, men förändring krävs om man vill ha en chans till något bättre.
Text: Emil Rönnberg
Bild: Tina Kärkinen
Publicerad i Vi hörs 3/2023