Annina har varit en trogen kompanjon till sin hörselskadade ägare Hannah Seligson de senaste fyra åren. Annina är inte bara en hörselhund, utan även en väldigt kär familjemedlem.
När Hannah ser på sin hund Annina kan hon inte sluta le. “Du är så fin, Annina!”, utbrister hon.
För Hannah, som är hörselskadad sedan födseln, är Annina ett stort stöd i vardagen. Som officiell hörselhund har hon skolats till att göra sin ägare uppmärksam på viktiga ljud som dess ägare inte kan höra. Det gör att Hannah kan slappna av och inte behöver oroa sig för att missa viktiga ljud.
– Det kan vara stressande att oroa sig för att missa ett telefonsamtal, dörrklockan eller andra viktiga ljud. Annina är extra öron för mig. Hundar är ju mer känsliga för ljud än människor, säger Hannah.
Annina är ett emotionellt stöd och en säkerhet. Jag klarar mig själv och är självständig, men det är ljuvligt att veta att någon finns där för en.
Med Annina vid sin sida kan Hannah lita på att någon finns där som stöd.
– Att ha Annina till hjälp för att höra underlättar vardagen. Det finns även en frihet i att inte behöva vara beroende av en annan människa eller familjemedlem. Jag kan fråga Annina varifrån ljudet kommer och vad är det hon visar, sedan visar hon mig till ljudkällan, berättar Hannah.
Men det bästa med att ha en hörselhund är ändå sällskapet, menar Hannah.
– Annina är ett emotionellt stöd och en säkerhet. Jag klarar mig själv och är självständig, men det är ljuvligt att veta att någon finns där för en. Hon är samtidigt min bästa vän, säger Hannah.
Fick kokleaimplantat som treåring
Hannah använder kokleaimplantat (CI) på ena örat men är döv på det andra. Det medför att hon kan höra ljud, som fåglar och bilar, men inte vilken riktning de kommer ifrån.
– Om Annina vänder på huvudet vet jag att det hörs ljud någonstans i från. Det är en stor hjälp till exempel i trafiken, för jag märker inte alltid om det kommer cykel bakifrån eller från sidan. När jag ser på Annina och hennes reaktion så förstår jag att vara uppmärksam.
Hannah var tre år när hon fick kokleaimplantat och operationen gjordes i Sverige år 1997. Det var Hannahs farmors bror, som själv gått i dövskola i Borgå och Stockholm, som uppmuntrade hennes föräldrar att ge CI en chans. Metoden var vid denna tid fortfarande relativt okänd i Finland och föräldrarna var i början tveksamma, men beslöt att ge det en chans. Det är Hannah väldigt tacksam för idag.
– Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan hörsel. Jag älskar att lyssna till naturen och fara ut till stugan och bara sitta där och höra vinden, vågorna, fåglarna – och Annina, säger hon.
Annina vilar lugnt på cafégolvet bredvid Hannah medan vi dricker morgonkaffe. Så här lugn är Annina oftast, berättar Hanna. När en man sätter sig ner vid bordet intill reagerar hon kvickt och lyfter på huvudet. När hon konstaterar att det inte var något som Hannah behövde lägga märke till suckar hon lätt och lägger huvudet tillbaka på tassarna. När hon suckar på det sättet är hon nöjd, intygar Hannah.
– Vi har en väldigt nära relation med varandra. Om jag lämnar Annina hos någon så tigger hon efter mig.
Annina fyller fyra år i mars och är född i Italien. Till Hannahs familj kom hon när hon var tre månader gammal. Familjen hade bestämt sig för att välkomna en ny hund i huset, efter att ha förlorat sin förra hund i en tragisk olycka. För Hannah var det ett stort steg. Familjens förra hund hade förolyckats som endast sju år gammal – en väldigt traumatisk händelse för hela familjen, berättar Hannah.
– Jag visste inte om jag skulle våga öppna mitt hjärta igen för en ny hund. Det är ändå en familjemedlem som står en väldigt nära, säger Hannah.
Efter fem år kände hon sig redo för en ny hund och Annina kom in i bilden. Det blev en häftig resa till Italien, mitt under pandemin, för att hämta hem henne. Hon blev snabbt en viktig del av familjen.
– Hon älskar hela familjen. Även fast jag är vuxen är det ett stöd för min familj, att de vet att jag har någon som kan hjälpa mig i vardagen. Till exempel om jag är på resa och ett brandalarm skulle gå igång. Då finns hon där och väcker mig.
Skolning har stärkt relationen
I Finland kan hundar få officiell status som hörselhund via föreningen Suomen kuulo- ja tukikoirat ry. Föreningen står för utbildningen, vilken inkluderar en tränare, ett obligatoriskt läger och provtillfällen. Via föreningen får du även den officiella västen som hörselhundar använder och ett id-kort. Statusen behöver sedan förnyas vartannat år.
Hannah ansökte om hörselhundstatus för Anniina och efter drygt två månader fick hon en kallelse till intervju.
I ansökningsprocessen ingår en inledande intervju med ägaren för att undersöka ägarens och hundens motivation, berättar Hannah.
För att status som hörselhund ska ges krävs att hunden genomför två olika test som innehåller övningar i att reagera på olika ljud samt att röra sig i stadsmiljö. Hunden ska klara av att inte bli distraherad av andra människor eller djur och kunna hålla sig lugn i kollektivtrafiken, berättar Hannah. Två domare följer med för att bedöma hur väl hunden klarar sig i olika situationer. När hunden har kommit igenom dessa test får den sin officiella status som hörselhund.
Det är viktigt att träna varje dag och testa olika ljud med hunden, berättar Hannah. Hunden lär sig att känna igen olika ljud och att komma och röra ägaren för att få dess uppmärksamhet.
Hunden får också öva sig i att inte vara för social med andra hundar och människor. Det är också viktigt att lära sig att inte bli distraherad av mat på marken eller fåglar. Annina är speciellt intresserad av fåglar, men sådant har de fått öva bort. Skolningen kräver såväl tid som tålamod, både från ägare och hund.
– Skolningen har hjälpt oss att få en bättre relation till varandra, eftersom den är intensiv och man alltid måste träna och vara aktiv med hunden. Det fanns även jobbiga stunder och jag tänkte att ska jag ens kunna klara av att ens kunna slutföra det här. Men föreningen har bra stödgrupper för familjer.
I allmänhet tar det ett år att skola hörselhundar, men i Anninas fall tog det två år. Det beror på att hon har en väldigt stark vilja. Annina har alltid varit en självständig hund, som velat gå sina egna vägar, berättar Hannah.
– Hon är en äkta italiensk kvinna, säger Hannah och skrattar. Hon har alltid varit väldigt självständig och gått sina egna vägar. Men med åldern har hon blivit lugnare och hennes egen vilja är inte längre det viktigaste.
Efter fyra år tillsammans känner de varandra väldigt bra idag. De lär sig hela tiden något nytt om varandra och deras band har endast blivit starkare. De utvecklas tillsammans och lär sig nya saker om varandra hela tiden, säger Hannah.
– Hon är så underbar den här Annina. Hon är så unik och speciell till sitt sätt. Hundar är som människor, alla är olika. Jag vet inte vad jag ska säga, hon är bara min älskling!
Text och bild: Tina Kärkinen
Publicerad i Vi hörs 2/2024