Från Kenya till Esse: Sigrids hörselskada ledde familjen till svenska Österbotten

Carina Häggblom blev gravid med sitt första barn när hon och hennes man Albert jobbade som missionärer i Kenya. Dottern Sigrid föddes under en hemmavistelse i Finland år 2005. Redan då kom en misstanke fram om att det ”var något” med hörseln, men föräldrarna valde att åka tillbaka till Afrika med sin nya, lilla familj för att fortsätta arbetet där.

När de nästa gång åkte till Finland för en viloperiod, ett och ett halvt år senare, upptäcktes det att Sigrid var helt döv med lite hörselrester kvar på ena örat. Då blev omställningen så stor att föräldrarna bestämde sig för att avbryta missionsuppdraget och satsa på det nya som väntade.

– Vi visste att Sigrid behövde talterapi på svenska och anade att hon behövde ett implantat på ena örat, säger Carina.

Det blev tre avslutande månader i Kenya och så en permanent flytt hem. Och bara att komma tillbaka var ett kapitel för sig.

– Det kändes som att hela Finland hade förändrats under de tre år vi varit borta.
Folk sysslade med både bloggar och Facebook, vännerna hade fått nya vänner och i butikerna fanns ett överflöd av saker som var svårt att vänja sig vid.

– Jag minns hur jag reagerade på all materialism, säger Carina. I lokaltidningen fanns en insändare som klagade på Riksåttans dåliga skick, illustrerad med en bild på två små gropar i asfalten.

– Det är klart att vi ska måna om det som är vårt, men just då blev skillnaden så stor samtidigt som hela tacksamheten för allt det goda som vi har i Finland verkade helt bortblåst. I Kenya var man ju stolt ifall det överhuvudtaget fanns en asfaltsväg.

Kulturskillnader blev tydligare
Samma fenomen noterade Carina då det gällde barnen med hörselnedsättning. I Kenya hade hon sett hur elever med sämre hörsel fick låna hörapparater i skolorna och hur glada de var trots att hörapparaterna bara fick användas i klassrummen och aldrig tas med hem.

– I Finland fick vi helt otrolig vård och ändå fanns det folk som klagade också på den.
Familjen Häggblom bodde i Karleby och blev snabbt skickade till Uleåborg och Lasten Kuulokeskus där de träffade flera hörselspecialister, och Carina minns den första veckan där som helt fantastisk.

– Vården var så holistisk, säger hon. Vi fick bo på ett patienthotell i en hel vecka och lära oss allt vi behövde i lagom takt. Förutom att vi fick veta massor om de nya hörapparaterna träffade vi också socialarbetare, audionomer, öronläkare och nästan det bästa av allt: andra familjer i samma sits som oss.

I dag är Albert och Carina föräldrar till sex barn.

Vänliga gester berör
Carina minns speciellt audionomen Ville och överläkaren Merja som försökte prata svenska trots att det inte gick flytande.

– Även om både jag och Albert behärskar finskan bra betydde det massor att de ville möta oss på vårt eget modersmål, säger Carina. Det är knepigt att förklara varför, men det var faktiskt jättestort för oss. I en skör situation blir det en trygghet då någon anstränger sig för att man ska få tala det språk som ligger en själv allra närmast. Det är den vänliga gesten som berör.

I en skör situation blir det en trygghet då någon anstränger sig för att man ska få tala det språk som ligger en själv allra närmast.

På Lasten Kuulokeskus i Uleåborg gick det mesta annars på finska, men enligt Carina betyder attityden massor även om man inte alltid talar samma språk. Personalen hade ofta för vana att böja sig ner till barnets nivå och se dem i ögonen då de pratade – också då barnen inte hörde eller ens förstod språket så pass att de kunde läsa på läpparna.

– Det avväpnade kroppsspråket, ögonkontakten och det att ingen ”talade över huvudet” på barnen fick Sigrid att känna sig avslappnad och trygg i en situation som annars lätt hade kunnat bli spänd, och det var fint att se.

Frågor som dyker upp då man är ensam
Men även om man fått en vecka på patienthotell där tid getts till familjerna att vänja sig i lugn och ro så är det alltid när man kommer hem som de flesta frågor dyker upp, menar Carina. “Hur fungerade hörapparaterna nu egentligen? Hur ska det bli med kompisar? Och hur ska vardagen fungera nu när ingen guidar oss?”

– Plötsligt är man utlämnad helt till sig själv, så jag och Albert började skriva ner våra frågor på ett papper vartefter de ploppade upp, så vi kunde ställa dem vid nästa Uleåborg-besök.

Familjen fick besöka Lasten Kuulokeskus flera gånger om året och ofta flera dagar åt gången. Förutom alla samtal med socialtjänst, psykologer, läkare och audionomer ordnades också grupper där barnen lekte med varann medan föräldrar och personal följde med hur de fungerade i grupp och vilka saker som det kunde vara bra att satsa på i både vården och hemma.

– Den största poängen med all hörselvård är ju att hjälpa alla de här intelligenta, kreativa, jättekompetenta barnen att kommunicera med sin omvärld, säger Carina. För om de inte kan det går inte bara barnen utan också omvärlden miste om massor.

Skola som satsade på hörselfrågor
Sigrid blev äldre och det började bli dags att förbereda sig för hennes skolgång: Var skulle de bo och hurudana skolor fanns det i Karleby för barn med en hörselnedsättning? Då Karleby inte kunde garantera klasser med färre än tjugo elever och inte heller hade anpassad beredskap för hörselnedsatta såg sig Albert och Carina omkring och hittade specialdaghemmet Snäckan i Esse.

– Både Snäckan och Ytteresse skola satsar mycket på att integrera både döva och hörselnedsatta barn, så, ja, år 2011 blev det en flytt till Esse. Och det har många gånger visat sig att det var värt det.

Det var då det blev så tydligt för mig att Sigrid inte är ensam, och att vi faktiskt flyttat till rätt plats på jorden.

Ytteresse skola kunde erbjuda mindre elevgrupper. Där fanns också två lärare som behärskade teckenspråk, vilket Sigrid alltid betraktat som sitt eget modersmål eftersom det var språket hon lärde sig först. I klassen fick Sigrid också teckenspråkig assistent.

Carina minns speciellt den första julfesten i skolan då programmet tolkades till teckenspråk och barnen både sjöng och tecknade sångerna.

– Det var då det blev så tydligt för mig att Sigrid inte är ensam, och att vi faktiskt flyttat till rätt plats på jorden.

Tolkarna hängde med genom tonåren
Senare i högstadiet och gymnasiet har Sigrid också haft hjälp av både teckenspråkstolk och skrivtolkar i främmande språk.

– Att ha tolk i klassrummet har dessutom gynnat nyanlända flyktingar som inte ännu lärt sig fullständig svenska, säger Carina. Teckenspråket är ett så pass logiskt språk att man lär sig svenska mycket snabbare genom att samtidigt följa med den som tecknar. Det är fascinerande.

Lillasyster Ellen föddes 2020 och är döv sedan födseln. Tack vare Sigrid var föräldrarna bättre förberedda på att stida för den vård som Ellen behöver.

Lillasyster Ellen föddes döv
Efter Sigrid fick familjen fyra hörande söner och sedan dottern Ellen som också föddes döv, år 2020. I och med flytten till Esse överfördes Sigrids hörselvård till HUS i Helsingfors och där vårdas nu också lillayster Ellen. Föräldrarna har lagt märke till hur Finland förändrats under 15 år.

– Ellen erbjuds inte alls samma helhetsvård som Sigrid fick på sin tid och vårdbesöken är förkortade till bara några timmar på polikliniken, säger Carina. Därför blir det också vi föräldrar som får nätverka rätt aktivt och ta reda på vilka stödalternativ det finns för våra barn.

– Tack vare Sigrid är vi bättre förberedda nu och kan också strida för det som Ellen behöver, men föräldrar utan kunskap eller nätverk kan bli både utlämnade och ensamma i sin helt nya situation.

Familjen saknar Habben
Förr fanns till exempel Habben på Folkhälsan som hade en övergripande helhetssyn gällande allt som barn med hörselnedsättning behöver. Nu då Habben inte längre existerar är det heller ingen som har översikt och barnen slängs lätt från en instans till en annan.

– Det sörjer jag mycket, säger Carina, att den här helhetsvården för hörselskadade barn inte längre verkar finnas på finlandssvenska. På finskpråkigt håll finns bättre service, men svenskspråkiga föräldrar har högre trösklar att överbrygga och tvingas forska mycket själv.

– Detta gör också våra stödföreningar så jätteviktiga.

Carina nämner Döva och hörselskadade barns stödförening (DBHS), Hörselskadade i arbetslivet, Finlands Dövas Förbund och Finlanssvenska Teckenspråkiga.

– De är ovärderliga, säger hon.

Text: Hanna Klingenberg
Bild: Privat

Tidigare publicerad i Vi hörs 1/2024