Solveig och jag hade varit gifta i över 15 år och vi hade tre barn tillsammans när det började gå upp för mig att min fru var hörselskadad. Solveig hade deltagit i Svenska hörselförbundets rehabiliteringskurs för hörselskadade och hade där gjort insikten att hon inte bara hör dåligt, hon är faktiskt hörselskadad. Det var en insikt som paradoxalt nog gjorde henne lättad. Inte en återvändsgränd utan en ny väg öppnade sig för henne, och småningom också för mig. Min fru är hörselskadad. Det här var början på en process som sedan haft många skeden.
Ända från början har processen varit social. Solveig blev aktiv i föreningen HiA, som samlar mänskor i aktiv ålder. Hon blev inspirerad av att vara med i föreningen som redan då bubblade av aktivitet. Dess styrelse kom med ständigt nya, djärva idéer. Småningom kom också jag att delta i verksamheten. Det här gjorde att jag aldrig kom att uppfatta hörselskadan som det handikapp den ju också var, utan mer som den funktionsvariation vi nuförtiden talar om. Jag upplevde hela processen med att anpassa sig till hörselskadan som en gemensam upptäcktsfärd. Hela familjen, men framför allt jag som make, behövde lära mig hur vi hanterar olika situationer. Hörselskadan behöver inte bli till en glädjedödare och ett hinder för det vi vill göra.
Solveig är inte en person som drar sig tillbaka och försöker låtsas att allt är ok. Hon säger till, för det mesta, när något inte fungerar. Det här kan förstås vara utmanande, men framför allt har den här attityden hjälpt mig. Genom att säga till har Solveig hjälpt mig att inte glömma bort att hörselskadan alltid finns där, och också gett mig ett positivt exempel. Jag har blivit mera rak i min egen kommunikation. Och en rak kommunikation underlättar vardagen på många sätt, i familjen och parrelationen, och i alla situationer där vi mänskor ska komma överens och göra saker tillsammans.
Visst blir vi irriterade på varann ibland. Solveig på mig för att jag glömmer mig och sätter handen framför munnen medan jag talar, eller börjar prata med henne med ryggen till eller bara mumlar otydligt. Eller jag blir sur när Solveig avbryter mig för att hon inte märker att jag pratar. Och särskilt när man märker efteråt att den andra inte uppfattat det man sagt, fast man trott man varit tydlig. Då gäller det att komma ihåg en regel som vi lärt oss. Det beror inte på att jag eller du inte vill, det är kraften och förmågan som brister. Också som anhörig blir man ibland trött av att försöka hantera situationen.
Hur hittar man kraft? Genom att gå den här processen tillsammans med Solveig har jag lärt mig mycket nytt, och fått vara med om mycket som jag annars hade missat. Världen har faktiskt blivit större, inte mindre. Och jag känner mig väldigt tacksam över att få vara del av den gemenskap som finns mellan hörselskadade och deras familjer. Den känslan finns alltid med där i bottnen, som en kraftkälla.
Jan-Erik Nyberg
Medlem i HiA – Hörselskadade i arbetslivet