Från och med januari 2023 flyttas ansvaret för vård, omsorg, socialtjänst och räddningstjänst över till välfärdsområdena från kommunerna.
I januari 2022 kunde alla förutom helsingforsare gå till valurnorna för att välja fullmäktige till 21 nya välfärdsområden. Mandatperioden för de invalda är fyra år och fullmäktige beslutar bland annat om välfärdsområdets strategi och budget.
Valdeltagandet blev lågt i det historiska valet och endast 47,5 procent av de röstberättigade valde att gå till valurnorna. Det finns säkert flera orsaker till det svala intresset för valet, men det vittnar om att denna enorma reform kan kännas avlägsen för enskilda individer.
Bakgrund
Finland delas i fortsättningen in i 21 olika välfärdsområden som består av flera kommuner. Välfärdsområdena sammanbinder flera kommuner och kommer att ha huvudansvaret för att ordna tjänster som rör vård, omsorg, socialtjänst och räddningstjänst samt funktionshinderservicen. Undantaget här är Helsingfors, där man fortsätter att ansvara för sin egen social- och hälsovård samt räddningsverksamhet. Detta har sin förklaring i Helsingfors stora befolkningsunderlag. Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen kommer i fortsättningen att ansvara för vissa specialiserade sjukvårdstjänster i Nyland. Samma bestämmelser som tillämpas i välfärdsområdena kommer att tillämpas i Helsingfors.
Vissa tjänster, såsom experttjänster som kräver särskild expertis och tjänster som är för dyra att upprätthålla i alla regioner, kommer att centraliseras. De svenskspråkiga experttjänsterna kommer att koordineras av Egentliga Finlands välfärdsområde.
Hur tryggas den svenskspråkiga servicen?
Reformen kommer att föra med sig strukturella förändringar och påverka den svenskspråkiga servicen i framtiden. En stor fråga är hur specialkunnande på svenska ska kunna garanteras. Av de 21 välfärdsområdena är sju tvåspråkiga (se bild). Därtill är Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen tvåspråkiga. Områdena har en skyldighet att erbjuda tjänster på båda nationalspråken.
De tvåspråkiga välfärdsområdena
I samtliga tvåspråkiga områden tillsätts en nationalspråksnämnd för att utreda och bedöma hur de språkliga rättigheterna tillgodoses i praktiken.
När det kommer till svenskspråkig service är det Egentliga Finlands välfärdsområde och Västra Nylands välfärdsområde som har ett särskilt stort ansvar. Egentliga Finlands välfärdsområde har fått specialuppdraget att ansvara för koordinerandet av det nationella samarbetet kring de svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänsterna. För Västra Nylands del ansvarar man för nationellt stöd för utvecklingen av de svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänsterna.
Koordinering av svenskspråkig service
Wiveka Kauppila är koordinator för svensk service vid Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt. På hennes bord ligger samarbetsavtalen som ska slutas mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena.
– Kraven har varit ganska stora och möjligheter att uppnå dem har varit lite si och så, säger hon. Eftersom svenskspråkiga procentuellt är en ganska liten minoritet, så är det svårt att hitta personal som kan tillräckligt bra svenska och erbjuda tillräckligt god vård och service.
Samarbetsavtalen är ett sätt att kunna trygga bastjänster på svenska inom olika välfärdsområden.
– Samarbete behövs när det gäller krävande uppgifter, stora kostnader eller när det inte finns tillräckligt med kunnig personal och experter till hands.
Ett första steg i beredningsarbetet har varit en omfattande enkätundersökning av hur svensk service fungerar och planeras inom de tvåspråkiga välfärdsområdena. Målet med enkäten var att kartlägga vilka tjänster välfärdsområdena kan producera inom sitt eget område, hur man uppfyller språkkraven och hur servicen ska planeras när välfärdsområdet kommer i gång.
Kauppila säger att det nu krävs ett digert samarbete mellan olika instanser, för att välfärdsområdena ska klara av att sköta uppgifter som tidigare låg på kommunens ansvar.
– När det gäller den förebyggande aspekten så finns det väldigt mycket som man måste göra tillsammans för att få det att fungera. Man kan inte bara tänka att kommunen är självständig och gör sitt och att välfärdsområdet gör sitt. Tredje sektorns förebyggande och stödjande funktion har en stor betydelse, säger hon.
Kauppila ser social- och hälsovårdsreformen som en möjlighet till förbättring när det gäller den svenska servicen.
– Nu kan vi klistra ihop allt som har med det svenska att göra och se till att kunderna hittar de svenska tjänsterna. Tidigare har de varit svåra att hitta men nu finns det ett bredare ansvarstagande.
Hon medger att det finns begränsade resurser när det kommer till hur servicen ordnas för olika grupper, men huvudsaken är att man lyssnar på individuella behov.
– Det är viktigt att följa upp vad invånarna tycker. Det är inte bara vi som ska höras, utan vi behöver ta individen i beaktande. Serviceformerna kommer inte att vara samma för alla. Det behövs nytänkande och individen ska vara i fokus.
Språkfrågan en röd tråd
I Västra Nylands välfärdsområde ansvarar man för att stödja utvecklingen av de svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänsterna i hela landet. Kia Leidenius jobbar som specialsakkunnig för svensk service inom beredningen av Västra Nylands välfärdsområde.
– För tillfället handlar en stor del av det interna arbetet om hur man bygger upp den kommande organisationen och hur språkaspekten tas i beaktande i allt beredningsarbete som görs. Det som sker inom förvaltningen kommer inte genast att synas så tydligt. Knappast kommer invånarna att märka så mycket av reformen i första taget, säger hon.
Leidenius menar att man nu har möjlighet att stärka den svenskspråkiga servicen, eftersom andelen personal som kan betjäna på svenska ökar när flera kommunala tjänster sammanförs.
Kunden i fokus
En utmaning med svenskspråkiga vårdkedjor är att de ofta kräver skräddarsydda lösningar. Eftersom tjänsteutbudet på svenska är mindre behöver man i högre grad använda sig av utomstående aktörer, såsom tredje sektorn eller privata aktörer.
Enligt Kia Leidenius är det svårt att definiera hur en enhetlig svenskspråkig vårdkedja ska se ut från början till slut.
Man kommer inte att kunna erbjuda service på svenska på alla servicepunkter eftersom man inte har tillräckligt med personal för det. Viss specialkunskap kan vara mer utmanande att få på svenska eller finnas på ett längre avstånd. Som svenskspråkig ska man få välja om man vill ha service nära på finska eller på svenska på längre avstånd.
Leidenius menar att det krävs en ständig dialog mellan kund och personal för att säkerställa en fungerande service.
– Vi kan inte bara titta på vad modersmålet är och utgå från det. Huvudsaken är att vi klarar av att erbjuda service även på svenska. Sedan ska vi diskutera med kunden hur hen vill ha det. Det är kundens bästa som ska avgöra hur vårdkedjan går.
Text: Tina Kärkinen
Bild: Canva