Den politiska striden kring social- och hälsovårdsreformen gällde till stor del vad som är att betrakta som viktigast för att vården ska fungera bra. Valfrihet lyftes av en av sidorna fram som ett övergripande mål. Den modell som sist och slutligen klubbades igenom har snarare betonat behovet av att se på helheter, att få olika aktörer inom vården att samverka. Som bäst, tänker jag, handlade diskussionen om att uppmärksamma olika nivåer i social- och hälsovården för att trygga tillgängligheten för alla.
I höst har jag utifrån att själv vara inne i en oförutsägbar vårdprocess grubblat på vad god hälsovård inbegriper. Jag har försökt få vårdkontakt för att mina problem med hörseln har förvärrats. När jag äntligen får tid hos en läkare är hen osäker på vad som kan göras (“det ser konstigt ut”). Vidare undersökningar tarvas. I våras slog en kraftig öroninflammation nästan helt ut min hörsel. Även om jag börjat höra bättre, inser jag vikten av att vårdprocessen hålls igång utan längre avbrott.
En omständighet som får mig att rikta blicken mot själva vårdprocessen är inte bara att jag oroar mig för min hörsel, utan också att jag i praktiken flyttat till en annan stad, och borde också skriva mig där. Men: hur går det med min vårdprocess? Vågar jag riskera att den börjar från noll, att det blir trassel med att föra över dokument från olika instanser som det redan varit ett sjå med att samla ihop?
Via detta har jag skänkt en tanke åt hur olika den akuta och den mera långsiktiga vården är. I Finland kan man i akuta fall besöka vilken jour som helst. Vårdprocessen är ändå knuten till en instans, även om man oberoende av hemkommun kan välja vilken hälsovårdscentral man vill tillhöra. Mitt dilemma kvarstår: vad göra i en situation då det finns en redan pågående vårdprocess med information, men också en enskild läkares omdömen, som samlats ihop?
Det val jag står inför – tillhöra en hälsocentral i Åbo, där jag fortsättningsvis också vistas, eller någon hälsocentral i Helsingfors – påminner mig paradoxalt nog om begränsningarna i tanken om valfrihet som ledstjärna i vården. När det gäller vård handlar det inte om att förhålla sig till två produkter. Jag är ingalunda någon upplyst konsument. Det jag längtar efter är förutsägbara strukturer, system som kommunicerar med varandra och läkare som kan fatta kvalificerade omdömen som tar i beaktande den information och de bedömningar som redan finns tillgängliga.
Detta är i själva verket en delikat spänning i en patients relation till vården: å ena sidan hoppas jag på förutsägbarhet, å andra sidan hoppas jag på en aktiv läkare som bryr sig om helheten och som just förmår gestalta det individuella fallet: här längtar jag inte efter förutsägbarhet, utan tvärt om att läkaren kan ha en förmåga att överlista det tröga maskineriet för att få processen att röra på sig.
I vården finns det en ofrånkomlig oförutsägbarhet. Läkare är olika, bättre och sämre – att hitta en läkare som bryr sig är ett lyckokast. Samtidigt är det viktigt att det finns förutsägbarhet, sömlösa strukturer, som gör att processen för den som behöver vård inte mitt i allt stannar av. När jag sitter med mina grubblerier kring vilken hälsocentral det vore fiffigast att tillhöra slås jag av ett slags aspektseende när det gäller att gestalta vården: i ena stunden framstår den som en oöverskådlig apparat, i andra som ett antal människor det går att resonera med. Det är, tror jag, viktigt att kunna orientera sig från den ena aspekten till den andra, och också påminna sig om att de inte är helt åtskilda världar.
Mio Lindman
Redaktionssekreterare på Ny Tid