Inledningsvis vill jag lyfta fram ett citat av Paolo Coelho i fri översättning till svenska: ”Undervisning är bara att visa att det är möjligt. Lärande är att göra det möjligt för dig själv.” En hörselnedsättning kan utmana lärosituationen på många sätt. I denna kolumn tänkte jag låta er följa med på den lärstig jag tagit från lågstadiet till magisterexamen – en resa som varit lärorik och givande, men inte alltid så lätt.
En hörselnedsättning kan utmana lärosituationen på många sätt.
I lågstadiet och högstadiet fick jag kämpa för att hänga med då jag inte uppfattade vad som sades. Först i slutet av högstadiet eller början av gymnasiet jag fick en skrivtolk som skrev de viktigaste detaljerna för hand i ett häfte. Det var en förutsättning för att jag skulle klara mig på de hörandes villkor, och i universitetet fick jag skrivtolkning i ordets egentliga bemärkelse, med texten direkt via datorskärmen.
I skolan var det lätt hänt att läraren vände sig till min assistent i stället för mig, en handling som trots välvilliga avsikter bidrog till att jag kände mig utanför. I lågstadiet blev jag betygsatt som en dålig lyssnare och skolprestationerna ledde till en stor ångest som kulminerade i gymnasiet där jag fick min första panikattack under en tentamen.
På universitetet, med hjälp av skrivtolkning, började jag uppskatta studierna på ett helt annat sätt. Mina betyg förbättrades, och jag fick äran att motta ett pris för de snabbaste framstegen och högsta vitsorden i socialpsykologi vid Soc&Kom för mina kandidatstudier och avhandlingsarbete. Magisterskedet vid statsvetenskapliga fakulteten slutförde jag parallellt med arbetet på Svenska hörselförbundet, och med stor glädje utexaminerades jag som politices magister förra våren.
Mycket har jag lärt mig på vägen och jag är tacksam för att få arbeta med mitt drömjobb. Jag stortrivs med att träffa såväl föreningsmedlemmar som kursdeltagare, och vill passa på att önska just Dig välkommen att anmäla dig till någon av förbundets kommande kurser!
Kolumnen har publicerats i Vi hörs 3/2024
Text: Annica Wahrman
Bild: Privat