Vi är lite tudelade, många av oss nordbor. Lite personlighetskluvna rentav, vi har liksom en vinterpersonlighet och en sommarpersonlighet. Därför ser våra relationer till andra också rätt olika ut beroende på vilken tid på året det är. Under vinterhalvåret (ja, jag räknar även höst och vår till denna period) ligger jag personligen rätt lågt ärligt talat.
Jag har aldrig fört någon statistik men är tvärsäker på att antalet personer jag interagerar med på vintern är en bråkdel av antalet jag interagerar med sommartid. Relationerna till andra går lite i ide kan man säga. Vore det ekonomiskt möjligt och socialt accepterat skulle jag nog själv gå i ide under fyra månader eller så. Vara mer av ett mumintroll.
Men redan nu är likheterna med mumintrollen slående. Under den korta sommaren blir det intensivt minsann. Då ska det picknickas, sittas på uteserveringar, gås på konserter och evenemang, besökas släkt och vänner på olika ställen i världen, resas i största allmänhet, ställas till med fester, njutas, levas. Och då interageras det så hörapparaterna nästan glöder.
För oss hörapparatanvändare är det till all lycka oftast lättare med sommarkommunikationen, åtminstone så länge man kan vistas utomhus. De små sommarstugor många av oss envisas med att tillbringa semestern i är inte heller helt fel; kort avstånd mellan den som säger något och du själv ökar chansen att du hör. I mitt fall har jag också definitivt mera energi sommartid och det påverkar förstås hur jag orkar höra.
Den allra bästa ljudmiljön för oss människor är ute i skogen. Tyvärr tycker jag själv inte särskilt mycket om skogar, jag föredrar öppna landskap, öppet hav där blicken inte möter några hinder och där man ser vad som kommer emot. Jag har alltid trott att det har med min hörsel att göra, att jag behöver se för att inte plötsligt överraskas av någon björn eller älg som jag inte hört närma sig.
Härom året hamnade jag på en pub i England där ett gäng – ska vi säga intressanta – typer erbjöd sig att, enbart genom att hålla våra händer, blicka in i och avslöja våra tidigare liv för en mycket billig peng. Jamenvisst, sådant vill man ju veta.
Så tadaa: jag har varit spion! Inte bara i ett, utan faktiskt i flera tidigare liv. ”Du gillar väl hav?” frågade den intressanta typen ledande och när jag nickade sken hen upp och förklarade att det är för att spioner alltid ser till att ha flyktvägar. Och ja, väldigt länge var det ju havet som var den ultimata flyktvägen. Ett argument så gott som något.
Jag ska inte sticka under stol med att jag blev glad, lite smickrad till och med. Spion är ju himla spännande och intressant. Hade hen sagt att jag varit en fattig backstugusittare i Närpes i liv efter liv hade jag knappast skrivit det här.
Hur som helst är det slut med spionkarriären nu i detta livet. En spion som inte hör lär inte vara särskilt eftertraktad.
Text: Anne Sjökvist
Koordinator, Svenska hörselförbundet
Bild: Privat
Publicerad i Vi hörs 2/2024