Ska vi behöva se det som en självklarhet att det dominerande ljudlandskapet i det moderna samhället är en vall av buller? Jan Rundt reflekterar i sin essä över hur hans eget förhållningssätt till ljud har förändrats i samband med att han fick tinnitus.
En dag har en kollega tagit med en hund till kontoret. Hunden är väldigt gullig och alla turas om att hålla den i famnen. Det är bara det att den har ett gällt skall som den ger ifrån sig nu som då. Jag försöker hålla god min men ljudet från skallet känns som om man tryckte in spikar i mina öron. Några dagar senare tar det ännu ont.
Jag vill inte leva i tystnad, jag vill bara inte lida av allt oljud.
Lite tillbaka i tiden: vi har åkt till Lappland och eftersom vi är lite sent ute hittar vi bara en liten stuga att hyra. Riktigt liten, som en husvagn ungefär, men den ser charmig ut på bilderna. Det är först när vi kommer fram som jag inser problemet.
Kylskåpet inne i det enda rummet i stugan har ett knäppande ljud varje gång kompressorn sätter igång. Det här knäppande ljudet nätterna igenom blir ett av de dominerande intrycken från den resan. Ännu längre tillbaka och jag hade just fått mitt första riktiga vuxenjobb. Ett heltidsjobb på kontor och jag tänker att det nu är slut med att måsta jobba med öronproppar i öronen. Som när jag var städare under studierna och måste stå ut med ljudet från dammsugaren. Allt går bra ändå till slutet på den första dagen när ekonomichefen dyker upp med en bunt papper som hon börjar köra igenom dokumentförstöraren. Min nya trygga värld förvandlas till en kakofoni av smärtsamt gnissel och skrap.
Jag vill inte leva i tystnad, jag vill bara inte lida av allt oljud. Tack vare pandemin kunde vi flytta ut på landsbygden och jag inser att det finns en värld där jag kan vistas utomhus(!) i timtal utan att få ont i öronen. Tvärtom, jag kan till och med vara utomhus(!) med sjuka öron och få dem att kännas bättre genom att tjutet inuti dem överröstas av lugna, behagliga ljud utifrån som lättar på smärtan.
Varför måste jag spela i band hela ungdomen och endast sporadiskt använda öronproppar?
Jag kan ta risken att träffa vänner på någon stillsam restaurang utan att använda öronproppar (jag kunde fortsätta sätta utropstecken efter alla de saker som för mig är så exotiska, sedan sjutton år tillbaka, men läsaren förstår kanske redan poängen), eftersom jag vågar lita på att öronen efter några dagar i bristen på maskinbuller på landet igen har återhämtat sig. Ibland går jag för långt, förstås, och tror att jag också ska klara av lite bakgrundsmusik på en bar, och då blir återhämtningen längre och mer smärtsam.
Jag kunde förstås klandra endast mig själv för det här. Varför måste jag spela i band hela ungdomen och endast sporadiskt använda öronproppar? Kanske borde jag ha insett att det lät konstigt i öronen den där kvällen i källaren där vi övade, då när min världs ljud gick sönder. Det var som om musiken på något sätt slog över en inre absolut volymgräns. Varför kunde jag inte då åtminstone förstå att sätta i öronproppar?
Men det borde väl inte heller vara en sådan självklarhet att det dominerande ljudlandskapet i det moderna samhället är en vall av buller? Är det bara mitt förhållande till ljudet omkring mig som har blivit förvrängt, eller är alla andras det också, men åt andra hållet, genom hur avtrubbad gemene moderna människa har blivit till att det vanligaste ljudet i vår omgivning är – inte prat, inte skratt, inte fåglar som sjunger, inte löv som prasslar i vinden, utan – tusentals bildäck som slits ut mot asfalt?
Detta inte att säga att jag inte helst av allt skulle vilja ha en normal relation till ljuden igen. Normal, som i: sådär som folk har mest, slentrianmässig. Men med några års mellanrum kollar jag upp på nätet vad som har hänt gällande möjligheter till behandling av min hörselskada och resultatet är alltid lika magert. “Använd inte öronproppar” rekommenderas sadistiskt av någon som inte vet hur spikar i öronen känns.
Tillbaka till dokumentförstöraren. Jag var rätt så ung då och skämdes i tysthet över min hörselskada. Men till slut märkte kollegerna att det var något konstigt med mig varje gång ekonomichefen kom in i rummet för att förstöra dokument. Så jag avslöjade vad det var som felades mig.
Ekonomichefen, en bestämd dam med något år kvar till sin pension, utropade: “Men varför har du inte berättat det här tidigare?”. Efter det när hon kom in i rummet med sin bunt med papper beordrade hon först ut mig ur rummet innan hon började köra dem genom dokumentförstöraren. Och jag fick ta en stillsam paus ute i korridoren.
Text: Jan Rundt
Bild: Pixabay
Publicerad i Vi hörs 2/2024