Susann Nylén har aldrig försökt dölja sin hörselnedsättning. För henne är det naturligt att säga som det är – och att bli vän med sina hjälpmedel har gjort vardagen lättare och mer delaktig.
När Susann var runt 50 år började hon märka att något förändrats. Det var inte längre lika enkelt att höra, särskilt i större grupper. Hon minns den första känslan av att något inte riktigt stämde.
– I 50 års-åldern noterade jag att det inte alla gånger var så enkelt att höra, speciellt då större grupper samlades. Specialistläkare har inte kunnat fastslå vad min hörselnedsättning beror på. På fädernet har jag dock en ärftlig belastning, min mor däremot hade ända in i det sista släktens bästa hörsel.
Jag önskar att man kunde bli bemött på ett för oss hänsynsfullt sätt: att vända sig till oss då man tilltalas, inte stå med ryggen åt och mumla.
För Susann, som arbetade som sekreterare, blev hörselnedsättningen en utmaning i vardagen. Att föra protokoll under möten krävde att man hörde varje ord – något som inte längre var självklart. I sociala sammanhang kunde det bli ansträngande att hänga med och ibland möttes hon av irritation när hon bad om upprepning.
– Det var inte alla gånger så lätt att till exempel protokollföra vid ett möte, vilket jag ofta gjorde i mitt arbete som sekreterare. En del kan reagera med irritation då man inte hör allt som sägs. Jag önskar att man kunde bli bemött på ett för oss hänsynsfullt sätt: att vända sig till oss då man tilltalas, inte stå med ryggen åt och mumla. Man behöver inte heller skrika, det räcker för det mesta med att ha ögonkontakt vid tilltal.
Det dröjde till 63 års ålder innan Susann tog steget att skaffa sin första hörapparat. I början var det svårt att vänja sig vid apparaten.
– När jag var 63 fick jag min första hörapparat och hade ännu något år kvar i arbetslivet. Det var företagshälsovården som efter ett audiogram fick i gång processen. Min första hörapparat blev jag aldrig vän med, det tog tid att vänja sig vid en helt ny ljudvärld och jag upplever också med en blick i backspegeln att jag borde ha fått mera information om hur jag själv ska sköta apparaten.
Hösten 2023 kom vändningen. Hon fick nya hörapparat – ett annat märke – och bättre vägledning vid utprovningen. Men det som verkligen gjorde skillnad var en tvådagarskurs anordnad av Svenska hörselförbundet, säger hon.
– Det som gjorde att jag blev du med den nya apparaten var att jag deltog i en två dagar lång kurs anordnad av Svenska hörselförbundet. Kursen hölls i Vasa och den var mycket givande. Det var bra att träffa andra med hörselproblem och det var mycket nyttigt program som vår grupp fick ta del av. Jag vill gärna framhålla hur viktig denna kurs var för mig, säger hon.
Susann Nylén Ålder: 70 år Bor: i Vasa Tidigare yrke: Sekreterare Intressen: Kultur i många former, (bänk)idrott, språk m.m. Medlem i: HiA-Hörselskadade i Arbetslivet
Susanns hörsel är ärlig med att det inte har varit så enkelt att vänja sig vid hörapparaterna – varken tekniskt eller känslomässigt.
– Jag hade behövt få mera teknisk handledning med min första apparat. Annars är det nog bara att gilla läget, ingen vill åldras och förlora funktioner, men vad göra? Bäst att försöka bli vän med de hjälpmedel som finns.
Susann berättar att det har hjälpt henne att vara öppen med sin hörselnedsättning. Genom att berätta för andra hur hon hör, undviker hon missförstånd och känner sig tryggare i sociala sammanhang.
Med tiden har hon lärt sig att stå upp för sina behov och att våga vara öppen med sin hörselnedsättning.
– Jag har aldrig försökt dölja min hörselnedsättning. Hörapparaterna syns inte, men för mig känns det naturligt att säga som det är.
Susann lever idag ett aktivt liv och fyller sin tid med allt från kultur till språkkurser. Hon har hittat en balans och nya perspektiv på vad det innebär att vara delaktig.
– Under coronapandemin blev det vanligt med verksamhet online. Idag deltar jag i några språkkurser online och det är oftast lättare så än i ett klassrum, med tanke på hörbarhet.
Vardagen fungerar bra och hon använder sina hörapparater större delen av dagen. Hon berättar att hon sällan ser på TV utan apparaten, men ger också öronen pauser när det behövs. Hon lever i ett singelhushåll och har inte ännu gjort några större förändringar för att förbättra ljudmiljön, säger hon. Men hon har tankar om vad som skulle kunna underlätta.
– Jag märker att jag inte längre lyssnar så mycket på radio eller musik hemma, då jag som ensamboende inte har hörapparaterna i bruk all min vakna tid. Jag använder apparaterna cirka 70 % av min vakna tid. Ett visst tryck gör att örongångarna tidvis vill ha en paus. Jag skulle gärna ha ett sladdlöst hjälpmedel för tv och radio, jag ser sällan på tv utan hörapparat.
Att höra är inte bara att uppfatta ljud. Det är att kunna delta, att känna sig inkluderad, att hänga med i samtal och känna sig delaktig i sociala sammanhang. För Susann har resan med hörselnedsättning varit både utmanande och lärorik. Hon har hittat vägar vidare – genom hjälpmedel, kunskap och gemenskap.
Till andra äldre som märker att hörseln förändras har Susann ett tydligt budskap:
– Jag uppmanar till att söka hjälp, att inte vänta för länge. Hörselnedsättning kan tyvärr också leda till känslor av isolering, eller att man frivilligt drar sig undan, att man undviker social samvaro. En alltför stökig omgivning håller man sig gärna borta från, typ långbord på restaurang eller liknande.
– Med en hörapparat som fungerar för just dig kan allt vändas till det bättre.