När Emil fick sitt första kokleaimplantat öppnades en helt ny värld av ljud. Men resan har också handlat om utmaningar, lärande och insikten att avancerad teknik måste vara enkel att använda. Här delar Emil sin personliga berättelse om hur två implantat förändrade vardagen.
När jag fick mitt första kokleaimplantat å mitt högra öra var det som att någon öppnade ett fönster mot världen. Plötsligt hörde jag ljud som jag länge saknat – avlägsna röster, luftkonditioneringen, vardagens små ljud och oljud. Jag började känna mig mer avslappnad i vardagen. Det här var då 2021, mitt i pandemin, mitt i mitt stundande bröllop, mitt i småbarnslivet. Maskerna, som många förträngt, gav mig utmaningar, men mitt CI gav mig hopp. Sen tar vi oss fram några år, till 2024, där min arbetsvardag återfanns i daghemmets bullriga ljudmiljöer. Inga mera masker, vardagen flyter på med småbarnsliv och jobb. Jag hade dock varit trött en längre period, och en dag på jobbet kände jag att jag hör inte mera. Mina tankar svävade iväg, var det fel på mitt CI?
Jag insåg sedan att utmaningen låg inte i mitt CI. Utmaningen låg i att mitt andra öra nu var i behov av CI. Min hörsel på vänstra sidan hade inte plötligt blivit sämre, men gradvis gått neråt. Jag märkte inte det först, men det blev klart för mig när jag insåg situationen.
Jag fick det förklarat för mig tidigare att jag kommer att behöva få CI på andra örat också, men tänkte inte att det var dags redan. När det första implantatet var på agendan så var acceptansen svår, men när andra örats hörsel försämrats avsevärt så var ändå beslutet enkelt – jag behövde få mitt andra CI.
Våren 2025 opererade jag in mitt andra CI, och efter en operation utan komplikationer och en läkeprocess som flöt på bra så var det dags för aktivering.
CI nummer två aktiverades i maj 2025. Jag vill påstå att jag genast märkte skillnad, men verkligheten var sådan att jag fick uppleva det berömda ”metalljudet” som jag hört om, och ja, det låter väldigt konstigt. Det upplevde jag inte med mitt första CI.
Jag fick det sedan enkelt förklarat för mig att när processorn skickar en ljudsignal till hjärnan så försöker hjärnan tolka det, men den bredden finns inte där ännu, så ljudet blir förvrängt. Hjärnan vet inte vad den hör, och behöver lära sig det.
Efter någon vecka så blev skillnaden märkbar. Jag kunde börja höra fritt med nya implantatet, jag var inte lika beroende av mitt första CI mera.
Spolar vi fram till idag, i skrivande stund, så är resultatet enastående. Jag hör mina barn, och kan föra konversationer i svagt bullriga ljudmiljöer. Är jag smart så aktiverar jag mitt ”fokusprogram” som riktar ljudupptagningen till en smalare zon framför mig, då går det även att hantera samtal i mer bullriga miljöer. Tar batteriet slut i ena CI så är det inte hela världen. Jag ”klarar mig” med ett CI. Vi som behöver hörhjälpmedel ska inte bara klara oss, vi ska ge oss själva de bästa förutsättningarna för att höra och leva.
Jag känner en enorm tacksamhet över att tekniken har gjort detta möjligt. Kokleaimplantat, hörapparater och andra hjälpmedel är inte bara prylar. De är broar till gemenskap. De gör att människor kan delta i arbetsmöten, familjeliv och spontana samtal på stan. Utan dem hade jag stått utanför. Med dem är jag med. Det är en påminnelse om att teknik, när den fungerar, kan förändra liv på ett sätt som är svårt att beskriva.
Men här kommer den andra sidan av myntet. Tekniken är fantastisk – men den är också krånglig. Att få ett nytt hjälpmedel innebär inte bara att man får tillgång till nya funktioner. Det innebär också att man måste lära sig hantera dem. Manualer, appar, inställningar och uppdateringar kan kännas som en djungel.
För den som inte är van vid teknik kan det bli ett hinder snarare än en hjälp. Jag har själv varit förskonad från tekniska utmaningar när det kommer till hörhjälpmedlen, och det är dels tack vare mitt egna tekniska intresse, men också dels tack vare min uppväxt i teknikens boom under 2000-talet.
Jag vet dock mycket väl om att det ser inte likadant ut för alla. För den som får sitt första hörhjälpmedel i en lite högre ålder, kanske med en lite sämre finmotorik, så kan en introduktion av appar och avancerad teknik kännas mer som en mur än en bro.
Det här är en viktig poäng. Vi behöver inte bara innovationer – vi behöver också användarvänlighet. Vi behöver tydlig information, enkla instruktioner och stöd i hur man faktiskt använder tekniken. Annars riskerar den att bli en källa till frustration. En smart hörapparat eller ett kokleaimplantat är bara så bra som den kunskap användaren har om hur det fungerar. Utan vägledning kan även den mest avancerade innovationen kännas som en ogenomtränglig mur.
För mig har resan med två implantat blivit en påminnelse om både teknikens möjligheter och dess krav. Jag är oändligt tacksam över att kunna höra bättre, men jag ser också vikten av att vi pratar om användarvänlighet. Tekniken ska inte bara vara avancerad – den ska vara tillgänglig.
Den ska inte bara ge oss nya funktioner – den ska också vara enkel att förstå. När dessa två delar möts, då blir tekniken verkligen en bro till gemenskap och trygghet.
Så när jag hör frun säga något från ett annat rum, eller när jag kan följa med i ett samtal utan att kämpa, tänker jag på hur mycket tekniken har gett mig. Men jag tänker också på hur viktigt det är att vi lär oss använda den.
För i slutändan är det inte bara tekniken som förändrar våra liv – det är vår förmåga att ta den till oss, att göra den till vår egen. Och det är där den verkliga kraften ligger.
Text: Emil Rönnberg Bild: Tina Kärkinen