Under åren jag jobbat på Svenska pensionärsförbundet med att stöda pensionärer bli och vara digitala, har vi funderat mycket på hur vi ska få alla med och vad orsaken är att så få äldre är digitala. Än idag har tex. bara 50% av personer i åldern 75 – 89 år använt nätbanken.
Trots att det är just den äldsta gruppen som är mest utanför bör nämnas att inte ålder i sig är ett hinder för att bli digital. Åldersrelaterade funktionsutmaningar påverkar och gör att apparaterna är svårare att hantera, men det verkar inte vara någon betydande orsak till att helt låta bli använda dem.
En orsak som också staten identifierat (men inte försökt sig nämnvärt på att åtgärda) är det ekonomiska, dvs. att många äldre med små pensioner inte har råd att köpa smarttelefon, platta eller dator. Speciellt inte då man måste köpa en ny med några års mellanrum.
En annan viktig orsak tror jag är de många olika negativa känslor digitaliseringen och att själv börja använda någon digital apparat väcker. Det kan tex. vara rädsla och osäkerhet för att inte klara av det och skam för att behöva be om hjälp och blotta sin okunskap. Speciellt bland män kan det vara svårt att be om hjälp, man är ju van att klara sig och kanske kan ta isär och bygga ihop en traktor men så måste man få hjälp med att använda en liten smarttelefon!
Att lära sig nytt är alltid ansträngande och att lära sig det digitala jämförs med att lära sig läsa och skriva, så det är en stor och svår sak. Att använda sina apparater och e-tjänster innebär dessutom för både yngre och äldre ständiga problem och utmaningar hur länge man än hållit på. Dessutom är det farligt – man hör ju ständigt om hur folk blir lurade på alla sina besparingar via nätbedrägerier.
För många känns det dessutom som att de tvingas bli digitala och inte har nåt alternativ. Det att kontor och kanske sista servicen på orten försvinner med hänvisning till att man ska sköta det själv digitalt, kan göra att man vänder ilskan och besvikelsen till trots emot allt som heter it. Tyvärr drabbar det troligtvis en själv mest och påverkar knappast utvecklingen.
Jag har alltså i mitt arbete på pensionärsförbundet träffat många som inte vill bli digitala och som säger att de åtminstone aldrig tänker börja med nätbank och annat liknande. Men samtidigt har jag aldrig bland pensionärerna träffat någon som skulle ångra att hen blivit digital. Tvärtom sa en änka tex. att varje gång hon skriver in sig på nätbanken sänder hon en varm tanke till sin man där uppe, som i tiderna köpte dator åt henne och nästan tvingade henne bli digital. Det att man kan fortsätta sköta sina egna ärenden och fortsätta eller öka sina sociala kontakter digitalt trots tex. minskad rörelseförmåga kan höja livskvaliteten oerhört mycket.
Trots många problem och negativa känslor speciellt i början väger fördelarna och de positiva känslorna tyngre, och det är väl bland annat det vi måste framföra till de som ännu inte är digitala.
Text: Robert Riska, Svenska pensionärsförbundet