Bodil har gått sin egen väg i arbetslivet

Första gången som Bodil Selenius träffade en jämnårig person med hörselskada var hon 28 år gammal. Genom föreningslivet hittade hon det kamratstöd som hon saknat när hon var yngre och kände sig ensam med sina utmaningar. Idag inser hon att hennes hörselskada har påverkat hennes livsval mer än hon trott – i synnerhet i arbetslivet. 

Bodil har en lång och mångsidig karriär bakom sig, men vägen har ibland varit krokig. Hon är nöjd med var hon har landat, men upplever att hon själv har stoppat sina drömmar. 

– Jag har varit en sådan som har begränsat mig själv och mina egna chanser, i stället för att fråga vilken hjälp man kan få i arbetslivet. Jag har tänkt att något inte går och tagit mina hastiga beslut, säger hon. 

Yrkeslivet har alltid varit viktigt för Bodil. Arbetet har skänkt innehåll och värde i livet. Om tillvaron har stormat så har jobbet varit en fast punkt. 

– Fram till att jag fick min dotter som 39-åring så var arbetet det viktigaste för mig. Jag har fått mitt värde genom arbete men också feedback och bekräftelse. Jag tycker om att jobba och vill vara en förebild för min dotter. Jag vill att hon ska tycka om att jobba, fast det inte ska vara allt i livet. För mig har arbetet alltid varit det som har hållit mig på banan. 

Under sitt yrkesliv har hon arbetat främst med ekonomi, bokföring och administration. De senaste 13 åren har hon arbetat som ekonomichef på Västra Nylands Folkögskola. När vi ses över ett Teams-möte befinner hon sig på sitt kontor. Hon berättar att jobbet är mångsidigt, intressant och utvecklande. Framför allt är hörselmiljön bra, säger hon. 

– Jag har eget rymligt arbetsrum med bra belysning och akustik. Den största utmaningen är att fungera som sekreterare på olika möten i skolan. Men min chef är mycket förstående för min problematik och har varit tillmötesgående. 

Bodil har en medfödd medelsvår hörselskada. Fastän hon alltid har varit du med sin hörselskada är det inte något hon har velat lyfta fram, inte ens under arbetsintervjuer. Tidigare har hon haft svårt för att be andra om hjälp. 

– Jag har velat klara mig så långt som möjligt utan att prata om min hörselskada. Men i idag är jag inte rädd att säga att jag hör dåligt då det verkligen behövs. Jag har blivit modigare att lyfta fram min hörselskada och mina behov. Men det att jag skulle be om hjälp är jag nog dålig på, jag kämpar hellre. 

Hög arbetsmoral 

Bodil har haft en hög arbetsmoral sedan barnsben. Hennes föräldrar var jordbrukare och hon är uppvuxen på en gård med spannmålsodling, sockerbetor, grisar och hönor. Redan i lågstadieåldern deltog hon aktivt i jordbruksarbetet tillsammans med sina två bröder.  

Hon plockade sten från åkern, skyfflade säd i spannmålstorkarna, körde traktor, gallrade sockerbetor och hjälpte till med matandet av grisarna. Det var inte alltid så roligt att gallra sockerbetor när andra for till stranden, men idag är hon tacksam att hon lärde sig arbeta hemma. 

– Det har gett mig en styrka i livet. Min inställning är att det viktigt att sköta sitt jobb och att man måste kämpa lite också. 

Bodils hörselskada upptäcktes när hon började skolan. Då fick hon en hörapparat, men den vägrade hon använda. Som barn kände hon ingen annan som hade en hörselskada. Den enda person som hon kände till som använde hörapparat var en äldre man i hennes hemby. Hon kändes sig som den enda i världen som hade en hörselskada och därför ville hon inte använda sin hörapparat. 

– Om jag hade använt mina hörapparater så skulle jag säkert ha haft det lättare. På ett sätt så bromsade jag mig själv när jag vägrade att använda dem. Jag skulle ha behövt stöd i att använda dem och att få träffa andra barn med hörselskada och veta att det finns andra i samma situation. 

Under lågstadiet vantrivdes hon i skolan och kände sig utanför på grund av sin hörselskada. Hon upplevde sig inte som delaktig och iakttog vad de andra gjorde för att kunna hänga med. 

När hon gjorde sin praktiska yrkesorientering på ett apotek tänkte att hon hittat sitt drömjobb. Men kundbetjäningen var något som hon upplevde att hon inte skulle klara av på grund av sin hörselskada. 

– Det var min dröm att jobba på apotek och det kunde ha varit en rolig karriär. Men kundservice skrämde mig så jag valde bort det. Jag tänkte att jag aldrig kan jobba på apotek för att jag inte kommer att klara av kundbetjäning. Då begränsade jag mig själv och stoppade mina egna drömmar igen. I dag inser jag att det skulle det ha varit något problem. 

Ändrade kurs 

Gymnasietiden blev en vändpunkt för Bodil som kom att forma en stor del av hennes framtid. Bara efter ett år beslöt hon sig för att hoppa av gymnasiet. Orsaken var hennes rädsla för de kommande hörförståelseproven i studentskrivningarna. 

För Bodil var språkstudion och att sitta med hörlurar på och lyssna det absolut värsta av allt i skolan. Skräcken inför hörförståelseproven växte sig till hjärnspöken för henne. 

-Då var det igen mina egna spöken som gjorde att jag avbröt studierna, eftersom jag blev så rädd för hörselförståelseproven. Jag var helt säker på att jag aldrig kommer att klara dem med min hörsel, men vågade inte tala om det med någon. Jag bara beslöt att det inte går. 

Eftersom hon var blyg och inte vågade tala om sina utmaningar med någon, kämpade hon på för sig själv. Hon diskuterade inte sin skräck med någon, inte hemma med föräldrarna, inte i skolan eller med hälsovårdaren. Senare fick hon veta att hon kunde ha blivit befriad från hörselförståelseproven. 

– Om jag vågat diskutera saken med studiehandledaren eller om någon lärare hade känt till min hörselskada, så skulle jag ha befriats från hörförståelseproven. Eller tänk om jag redan då hade haft kontakt med någon annan med hörselproblem. 

– Jag har aldrig ångrat att jag hoppade av gymnasiet. Det är ingenting jag sörjer idag, det har ju gått bra ändå, men visst har jag funderat varför det var så svårt att ta hörselproblemen till tals. Visste någon ens om mina problem, frågar hon sig. 

Efter att hon hoppat av gymnasiet fick hon studieplats på Handelsläroverket och avlade sin merkonomexamen år 1988. Det ledde henne till hennes första riktiga jobb på FPA i Mariehamn. Jobbet var trevligt och intressant, men även här ingick kundservice. På den tiden hade inte personalen egna bås att betjäna kunderna i, utan alla satt bakom en lång gemensam disk. 

– Det var inte helt optimalt att vara hörselskadad och be kunderna prata lite högre om sina FPA-ärenden.  

Under sin tid på FPA fick hon för första gången veta att hon kunde ha fått rehabiliteringsstöd för studier på grund av sin hörselskada.  

– På FPA förstod de inte hur jag kunde ha fallit mellan alla system, för det borde inte vara möjligt.  

Växte genom kamratstöd 

Första gången som Bodil Selenius träffade andra hörselskadade personer var hon 28 år gammal. Det var under en träff som Svenska hörselförbundets dåvarande verksamhetsledare ordnade år 1996. Då samlades hörselskadade ungdomar från hela Svenskfinland för en gemensam träff i Helsingfors. Detta var en avgörande händelse i Bodils liv. 

– Det var en stor sak för mig att upptäcka att det fanns andra i samma situation. 

Tillsammans med några andra deltagare startade hon en ny förening, Unga hörselskadade i Svenskfinland. De åkte på resor tillsammans, ordnade kurser och olika träffar. 

– Om jag skulle ha haft ett sådant nätverk då jag var barn så skulle jag ha haft en annan självkänsla och säkert använt mina hörapparater också. Det är livsviktigt att ha ett nätverk runtomkring sig och få kamratstöd. Man behöver träffa andra som går igenom samma saker, få stöd av och utbyta kunskap om vilket stöd och vilka hjälpmedel som finns. 

Bodil anser att hon har fått bra vård men hon har saknat någon som skulle ha informerat henne om hjälpmedel.  

– Om man har nätverk och vet vilken hjälp som finns att få så gör man kanske modigare beslut än jag har gjort. Jag kan inte säga att jag ångrar något, det gick ju bra ändå och jag är nöjd med mitt liv. Men jag skulle kanske haft det lite lättare, konstaterar hon. 

Bodil hittade information, kunskap och kamratstd via sin hörselförening och verksamhet som Svenska hörselförbundet ordnar. Hon säger att hon har fått bra vård, men saknat information som hade lotsat henne vidare i systemet. 

–  När man vet vilken hjälp som finns och förstår att fråga efter den så då får man nog hjälp. Jag hoppas att det i framtiden skulle finnas ett ordnat samarbete mellan tredje sektorn och vården. Så att man kunde få en dörröppning och information om vart man kan vända sig när man behöver hjälp. Det kan ta länge innan man får en tid till sjukhuset. Att kanske vänta ett halvår är en lång tid i en ung människas liv, man måste få hjälp omedelbart. 

Vågar ta plats 

I arbetslivet har Bodil mött vissa hörselutmaningar i det sociala livet. Hon berättar att det kan kännas tungt att delta i sociala situationer ibland, i synnerhet när man själv känner sig trött. Då kan det hända att man undviker att delta i den sociala gemenskapen på arbetsplatsen. 

– När man mår lite sämre eller är mentalt tröttare, så väljer man kanske att inte gå till kafferummet. Man bara jobbar på och tar inte de där pauserna fast de skulle behövas. Ingen kanske märker att man blir på sidan om vid kaffebordet. Då ska man vara ganska stark för att förstå att det har att göra med hörselskadan inte min personlighet. Känslan att vara utanför är konstant överhängande om andra inte tar en i beaktande. 

Bodil upplever att hon har varit skonad från oförståelse och känt att hennes hörselskada beaktas i arbetslivet. Men ibland hamnar hon i situationer som påminner henne om att inte ta det för givet. En av dessa var under en gästföreläsning som ordnades vid hennes arbetsplats. Under föreläsningen spelades musik i bakgrunden och detta i kombination med att föreläsaren bar munskydd gjorde det svårt att uppfatta vad som sades.  

– Jag berättade att jag är hörselskadad och frågade om bakgrundsmusiken kan stängas av, men föreläsaren menade att det var en del av föreläsningen. Där kände jag mig diskriminerad och insåg hur bra jag har det i min vardag. Det här var första gången på jättelänge som jag upplevde att jag inte blev beaktad. Jag har på något sätt levt i en välfungerande bubbla med skrivtolk i utbildning och jobbet. 

Händelsen sporrade henne att fortsätta vara den som stiger upp och säger till när hon inte hör. 

– Det var bra att få en påminnelse om hur det kan vara. Man behöver gång på gång påminna världen om att vi finns, vi som inte hör så bra. 

Situationer som dessa har gjort att hon idag känner sig modigare och vågar lyfta fram sina behov som hörselskadad. 

– Idag förstår jag att det är viktigt att just jag stiger upp och säger till om det hörs dåligt. Ingen kan skada mig fast jag stiger upp och säger min åsikt. Är man yngre och osäker och kanske har hela karriären framför sig så vill man inte vara den där besvärliga som alltid protesterar. Men ingen kan ge sparken åt en för att man är lite besvärlig ibland. 

Eller det är fel att säga besvärlig, inflikar hon.  

– Man står upp för sina rättigheter helt enkelt. 

Pusselbitarna föll på plats 

I Bodils ryggsäck ryms även andra livserfarenheter som gett henne nya perspektiv på sin hörselskada. Hösten 2021 påbörjade hon en utbildning med sikte på att bli erfarenhetsexpert vid Axxell. Hennes mål med utbildningen är främst personlig utveckling och att ha en motvikt till jobbet. 

Utbildningen har gett henne en möjlighet att reflektera över hur hörselskadan har påverkat hennes livsval och varför hon mådde dåligt som ung. Idag känner hon sig modigare och har blivit bättre på att lyfta fram sina behov och ta plats. 

– Det som jag tycker är så fint att det handlar om mig och min historia och hur jag har upplevt saker. Det handlar inte om någon annan och det finns inga rätt eller fel. Det känns bra att få ta tid att fördjupa mig i min hörselnedsättning och hur den påverkat mitt liv. Att utforska min historia via min egen livslinje har varit mycket lärorikt. Att koppla ihop händelser i livet utgående från livslinjen har gjort att otydliga bitar i livspusslet hittat sin plats. 

Jag frågar Bodil vilka råd hon skulle till en person som har en hörselskada och är på väg in i arbetslivet. Det ger hon ett snabbt svar på. 

– Om det finns något man brinner för så tycker jag att man ska ta reda på vilka hjälpmedel man har rätt till. Man ska inte ge upp och man ska aktivt söka alla hjälpmedel, all hjälp man kan få och söka kamratstöd av andra. Följ dina drömmar och ta reda på vilken hjälp som finns att få. 

Text: Tina Kärkinen
Bild: Peggy Åhman
———————————– 

Fakta

Vem: Bosatt i Raseborg, jobbar som ekonomichef på Västra Nylands Folkhögskola. 

Aktiv i: Hörselföreningen i Västnyland rf. och medlem i HiA – Hörselskadade i arbetslivet

Gör på fritiden: Återhämtar sig bäst genom motion. Försöker dagligen röra på sig minst en halv timme efter jobbet. Simmar, promenerar eller joggar. Åker skidor under vintern. 

———————————– 

Visste du att

12 %
Av personer i arbetsför ålder, 16 – 64 år, har uppskattningsvis 12 procent en hörselnedsättning. 

20 %
I åldersgruppen 45–64 år har redan 20 procent en hörselnedsättning. 

Dessa personer utgör en stor grupp arbetstagare. För att underlätta deras situation i arbetslivet kan det behövas stödåtgärder. Ofta kan små insatser göra stor skillnad. 

En arbetstagare med hörselnedsättning kan lätt bli utanför den spontana sociala gemenskapen på arbetsplatsen. Samtal där många människor pratar samtidigt, till exempel under kaffepausen, kan bli svåra att uppfatta.

God ljudmiljö är bra för alla, inte bara för den som har en hörselnedsättning!