När ”laman” slog till i Finland packade Anna-Brita ihop och flyttade till Bodø i Norge för att jobba som sjuksköterska. Mitt uppe i karriären drabbades hon av en tumör på hörselnerven som 26-åring. En akut operation gjorde henne helt döv på vänstra örat med halvsidig ansiktsförlamning.
Anna-Brita Pörn är helt döv på vänstra örat och har jobbat inom sjukvården i nästan 30 år. Hon är utbildad operationssköterska och vill helst jobba som det men arbetsmiljön i operationssalen är mycket utmanande för en person med hörselnedsättning. Nu har hon blivit tvungen att fundera över hur hon ska klara sina sista år i arbetslivet.
När vi träffas för intervju har Anna-Brita dagarna innan blivit sjukskriven för utmattning. Trots stor rutin i sitt yrke har de senaste åren som operationssköterska på på ögonavdelningen vid Vasa centralsjukhus slutligen tagit ut sin rätt. Arbetsmiljön i en operationssal innebär heltäckande skyddskläder och munskydd i kombination med bullrig arbetsmiljö och stress.
– Kanske kan jag inte återvända till operationssalen men det känns svårt. Jag har utbildat mig i många år för det yrket och det är vad jag helst vill göra.
Anna-Brita växte upp i Voitby i Korsholm. Hon utbildade sig i Vasa och blev färdig sjuksköterska 1992, just när den ekonomiska ”laman” slog till i Finland.
– Jag fick inte jobb här och bestämde mig för att försöka i Norge. Jag ringde till Bodø
och fick jobb direkt, det var bara att packa och åka i väg.
Jag vill gärna jobba där det händer mycket så operationssalen passar mig bra.
Det var ingen slump att hon ringde till just Bodø, ”den lilla storstaden i norr” 90 kilometer norr om polcirkeln. Hennes pojkvän (numera make) och hans familj hade alltid gillat Norge och speciellt de nordnorska trakterna kring Bodø dit de for på husvagnssemester nästan varje år. När hon började sällskapa med Moritz fortsatte de traditionen att semestra i Norge och hon blev lika fascinerad som familjen Pörn av landskapet, så olikt det platta Österbotten och de tama vågorna i Kvarken.
– Naturen är fantastisk och där är man nära det riktiga havet.
Bodö ligger på en halvö som sticker ut i Norska havet i Nordatlanten och det är allt annat än tamt. Åker man rakt västerut är det Grönland man stöter på först. Här går solen inte ner alls från 3 juni till 8 juli. Från 10 december till 2 januari råder polarnatt.
Efter ett halvår kom Moritz efter och de båda skapade sitt liv tillsammans i det vilda landskapet där de trivdes allt bättre. Efter två år som sjuksköterska fick hon möjlighet att utbilda sig internt till operationssköterska med bibehållen lön och den chansen var hon inte sen att hoppa på.
– Jag vill gärna jobba där det händer mycket så operationssalen passar mig bra.
Det var på slutrakan av specialutbildningen hon plötsligt drabbades av öroninflammation, svår huvudvärk, yrsel och många andra mystiska symptom. Man gjorde en datortomografi (CT-röntgen) av hjärnan och upptäckte tumören på hörsel- och balansnerven.
– Den var så stor att den växte helt runt hörselnerven. Det är svårt att förstå att en så stor tumör överhuvudtaget fick plats där.
När det gäller vestibulär schwannom räknas allt över 2,5 centimeter som stort. Anna-Britas tumör var 5×5 centimeter och de mystiska symptomen berodde på att den hade börjat trycka mot hjärnstammen.
Akut operation var det enda alternativet och som 26-åring fick Anna-Brita veta att utfallet av operationen kunde bli två: antingen helt döv på vänstra örat och halvsidig ansiktsförlamning eller detta plus att tillbringa resten av livet i rullstol.
Hon vaknade upp till det första alternativet men där och då kändes det ändå inte som någon lottovinst direkt.
– Tänk dig, 26 år och utseendet förstört. Det var riktigt svårt. Just då var det nog värre än att jag blev döv på ena örat. Jag hörde ju fortfarande normalt på mitt högra öra.
Hon erbjöds inget stöd överhuvudtaget; ingen terapi eller stödgrupp. Sådant var inte så vanligt ännu på 90-talet och det var en liten stad hon bodde i.
Det var via föreningen jag först hörde talas om CROS-apparater och att det kunde vara något för mig.
Anna-Brita är dock inte en person som låter sig slås ned, envis kallar hon det. Efter en kort tids sjukskrivning insåg hon att det enda alternativet var att fortsätta leva. Hon gjorde sin sista tentamen och slutarbetet i specialutbildningen och eftersom internutbildning krävde två ”pliktår” på sjukhuset stannade paret kvar i Norge. Anna-Brita började jobba som operationssköterska, mest på ögonkirurgin som inte krävde lyft av tunga korgar med instrument.
Det blev sammanlagt 16 år i Bodø för Anna-Brita och Moritz och under den tiden utökades familjen också med två barn. Förmodligen hade paret Pörn stannat ännu längre om de inte hade behövts för åldrande föräldrar hemma i Korsholm.
– Vi flyttade tillbaka till Finland 2008 och sedan dess har jag bara varit till Norge
några månader för arbetsinhopp på sjukhuset i Gratangen. Visst saknar jag naturen och havet ibland.
I Vasa jobbade hon först på ögonpolikliniken och sedan med sjukvårdsrådgivning per telefon i nio år.
– Det fungerade mycket bra för mig men tyvärr lades enheten i Vasa ner.
Det sammanföll ungefär med coronapandemin och Anna-Brita fick jobb i coronateamet på hälsovårdscentralen under några år.
De senaste två åren har hon jobbat på ögonenhetens operationsavdelning på Vasa centralsjukhus och trots att hon numera har en Cros-hörapparat som överför ljudet från hennes döva sida till hennes hörande öra är arbetsmiljön mycket krävande.
– Jag klarar mig just och just tack vare lång rutin av arbete i operationssalar men jobbet tar precis all min energi. Jag orkar inte med något annat utan ramlar ihop på soffan då jag kommer hem.
Hon känner att hon fått bättre hjälp med sin hörselskada här än i Norge, mycket tack vare föreningen HiA-hörselskadade i arbetslivet.
– Det var via föreningen jag först hörde talas om CROS-apparater och att det kunde vara något för mig. Ingen hade upplyst mig om att sådana fanns tidigare.
Åren i Norge klarade hon helt utan hjälpmedel. Arbetsmiljön inom sjukvården upplever hon däremot sämre i Finland än i Norge.
– I Norge är det mycket mera teamwork i arbetet, medan sjukvården i Finland fortfarande är mer hierarkisk.Kirurgerna är i toppen av hierarkin och det är deras önskemål som styr arbetet i operationssalen. Det är inte alltid Anna-Brita kan placera sig med det hörande örat vänt mot kirurgen, olika läkare har olika önskemål hur teamet ska placera sig. Att munskydd och slammer från instrument försvårar hörselsituationen är självklart.
– Jag har klarat mig mycket tack vare lång erfarenhet. Även om jag inte hört allt vet jag vad som behövs och behöver göras.
Hon har berättat om sina hörselproblem för sina arbetskamrater men tycker inte att hon fått så stor förståelse. Även på rasterna är det svårt att hänga med när flera ofta talar samtidigt.
– Samtidigt förstår jag ju också att det kan vara svårt att sätta sig in i hur det är att ha en hörselnedsättning.
Men själva jobbet tycker hon fortfarande är roligt och har den utmaning hon behöver. Det känns därför inte så roligt att förmodligen behöva göra något annat de sista åren av arbetslivet även om hon inser realiteten. Efter 28 år med dagliga hörselutmaningar har verkligheten kommit i kapp och nu känner hon sig bara trött.
– Jag ska ägna sjukskrivningstiden åt att fundera, sova ut, återhämta mig och hitta mig själv igen. Jag ska göra sådant jag inte orkat med de senaste åren, som att vandra i naturen och umgås med vänner och barn och bonusbarnbarn.
Hon känner sig inte redo att sluta jobba och inte heller att de har de ekonomiska förutsättningarna att göra det.
– Men jag är envis. Det ska lösa sig på något sätt.
Text: Anne Sjökvist
Bild: Camilla Andersson